Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Reformationstiden, 1523—1617 - 6. Klubbekrigets tider, 1592—1600
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
enhet och derjämte upprätthålla Vasaättens rätt till regeringen
gentemot adelns ränker, afsatte Sigismunds landshöfdingar i
Sverige och sammankallade tvärtemot konungens förbud
ständerna till Söderköping vid Mikaelitiden 1595. Här
bekräftades såväl troheten mot Sigismund, som å andra sidan Upsala
mötes beslut rörande religionen. Men dessutom utnämndes
hertig Karl till riksföreståndare under konungens frånvaro, och
faststäldes, att de befallningar, konungen afsände från Polen,
först då vore att anses såsom lagliga, när hertigen och rådet
gifvit sitt samtycke till dem. En hvar, som ej ville rätta sig
efter detta beslut, skulle anses såsom en rikets orolige och
afsöndrade ledamot.
Den man, som särskildt åsyftades i detta beslut, var
marsken Klas Eriksson Fleming i Finland. Redan innan
Sigismunds besök i Sverige, hade oenighet uppstått mellan
Karl och Fleming. Vid kröningen hade en förlikning kommit
till stånd, såsom redan är nämndt; men då marsken med sin
flotta följt konungen tillbaka till Danzig och sedan sjelf
återvände till Finland, der han begynte regera sjelfständigt och
utan att det minsta bry sig om hertigen och rådet,
uppflammade tvisten åter med förnyad häftighet. Hertigen och rådet
kallade marsken till Sverige, der han såsom riksråd finge
deltaga i den allmänna förvaltningen. Fleming åter svarade, att
han fått befallning af konungen att qvarstanna i Finland,
hvarest dessutom hans närvaro för ryssarnes skull vore
nödvändig. Om våren 1595 ingicks visserligen en slutlig fred
med Ryssland uti Tägssinä; men marsken qvarstannade
likafullt i Finland och lät icke hären upplösas. De få, som från
Finland infunnit sig vid riksdagen i Söderköping, bland dem
biskop Erik Sorolainen, fingo efter sin hemkomst lida ett hårdt
bemötande, och hertigens utskickade, hvilka uppfordrade de
finska ständerna att förena sig om svenskarnes beslut, fingo af
finska adeln, enligt Flemings föreskrift, blott ett undvikande
svar, i det den hänsköt saken till konungens afgörande. Det
räckte också icke länge, innan Sigismunds tanke blef tydlig
fölen hvar. Konungen ogillade det i Söderköping fattade beslutet
och gaf åt Fleming befallning att med våld undertrycka hvarje
försök att inskränka konungens öfverhöghet. Härefter var en
strid med hertig Karl oundviklig, och Fleming begynte i kraft
af sin nya fullmagt röra sig friare, i det han försökte att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
