Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 1. Finlands inre förvaltning under Gustaf II Adolfs regering, 1611—1632
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öfrigt var han alldeles obekant med förhållandena i landet,
och det är intet tvifvel att han äfven betraktade dem med
främmande ögon. Isynnerhet synes den omständigheten, att
han ej kunde finska, varit hindrande för hans verksamhet, och
enligt hans egen tanke borde äfven konungen insätta i hans
ställe någon “af detta tungomål“. Men regeringen biföll icke
i början hans ofta förnyade afskedsansökan; först år 1630 blef
han entledigad från presidentembetet, och följande år lät
slutligen konungen honom komma tillbaka till Sverige, emedan han
nu — såsom konungens ord föllo — “var gammal, tung och
endels ledse vid FinlandEfter honom utnämndes till
guber-nator Gabriel Bengtsson Oxenstjerna, rikskanslerns kusin.
Äfven presidentplatsen besattes ånyo med en svensk man, Bror
Rålamb, hvilken dock snart entledigades. Först efter honom
kom ett finskt riksråd, Johan Kurck till Laukko och Anola,
på presidentstolen. Det är här på sin plats att omnämna,
att på denna tid ännu en tredje hofrätt inrättades i Dorpat
(1629), och under denna lades ej allenast Östersjöprovinserna,
utan äfven Ingermanland. Men Kexholms län räknades under
Åbo hofrätt och utgjorde en del af Karelska lagsagan.
Samtidigt som Åbo hofrätt instiftades, begynte äfven på
det kyrkliga området ett ifrigt reformationsarbete. Ty om
den svenska regeringen på denna tid i allmänhet betraktade
förhållandena i Finland med mörka blickar, så hyste den
isynnerhet rörande den kyrkliga förvaltningen en ganska stor
misstro mot finnarne. Orsakerna härtill voro mångahanda: främst
den finska biskopens forna undfallenhet för konung Johans
liturgi, vidare anklagelsen mot det finska presterskapet på
riksdagen i Linköping, och slutligen den omständighet, att
biskop Eriks enda son synes varit i Rom för att studera vid
något påfligt kollegium. Det är sålunda antagligt, att man ej
hyste stort förtroende till den finska kyrkans protestantism,
och dessutom herskade otvifvelaktigt ännu här, likasom äfven
i många af Sveriges stift, ganska mycken oreda. De oroliga
tiderna hade nämligen äfven sträckt sina verkningar till det
presterliga området: mången andlig, som tjenstgjort i fält,
fordrade i stöd af kunglig fullmagt ett. prestembete inom den
finska kyrkan, utan att hans lära och presterliga kompetens
på något sätt pröfvades; likaså försökte adeln med våld
inblanda sig i prestembetenas besättande, och biskopens myndighet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
