Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Första Afdelningen. Början och utvecklingen af Sveriges magt, 1617—1660 - 2. Det stora tyska kriget, 1630—1648
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flygter. Slutligen företog svenska konungen, som blef trött vid
detta utmattningskrig, en stormning emot Wallensteins läger;
men sedan’ han förlorat mycket folk, och då ej ens fimiarnes
stormlöpning, som var konungens sista försök, hade någon ’
framgång, nödgades han uppgifva anfallet. Kort derefter bröt
han upp till Baijern, qvarlemnande nödig besättning i Niirnberg.
Wallenstein åter vände sig emot norr och inföll slutligen grymt
härjande i Chur-Sachsen. Då ’kallade detta lands nödrop
konungen för andra gången till hjelp. Han skyndade från Donau
genom Franken och Thiiringen och stod i början af November
framför Wallenstein med en liten, men utvald här (12,000 man
fotfolk och 6,000 man rytteri). Hans första plan var att
passera söder om fienden emot öster, för att förena sig med den
andra afdelningen af hären, som kom från Elbe-sidan. Men
då han på vägen fick höra, att Wallenstein, som icke väntade
något anfall, hade skickat bort Pappenheim, så beslöt han att
plötsligt leverera en afgörande drabbning och ankom sent om
höstaftonen till Liitzen, hvarest Wallenstein nu i största hast
befästade sin slagtordning och återkallade Pappenheim. De
kejserligas armé var vid pass hälften större än den svenska,
och efter Pappenheims ankomst var den dubbelt så stor. Men
den svenska armén, som tillbragt natten på öppna fältet, gjorde
det oaktadt följande dag, den 6 November (gamla stilen), ett
modigt anfall på den fiendtliga slagtordningcn. Svenskarne
voro uppstälda på samma sätt, som året förut vid Leipzig:
Stålhandskes finska rytteri (nu mera endast 500 man) på dess
gamla hedersplats vid yttersta ändan af högra flygeln.
Konungen anförde sjelf högra flygeln och hertig Bernhard den venstra;
lösen var på båda sidor den samma, som i slaget vid
Breiten-feld. Gustaf Adolf visade för Stålhandske de kejserliga
kyras-siererna, sägande: “grip an de der svarta bussarne; de komma
att göra oss ondt!“ Derpå ilade han med småländska rytteriet
till centerns undsättning, men förvillade sig ifrån de sina och
stupade för flere sår. Då hertig Bernhard erhöll kunskap
härom, uppmanade han armén att hämnas sin store konungs
död. Med oemotståndligt raseri stormade den svenska hären
fram, och finnarne återtogo härunder konungens lik. Men nu
hade äfven Pappenheim hunnit fram till stridsplatsen och
försökte modigt förnya anfallet; men han blef sjelf dödligt sårad,
såsom det säges, af Stålhandskes hand, och en allmän fruktan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
