Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 9. Stora ofreden. Ryssarnes öfvervälde i Finland, 1714—1721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att här förtälja och hör rätteligen icke till Finlands historia.
Äfven den yttre politiken var desso lik. Karl, som ville
hämnas på engelska konungen, för att denne såsom kurfurste
af Hannover hade förenat sig med Sveriges fiender, tänkte på
ett krigsföretag till England och lät Görtz bedrifva
underhandlingar med Stuartska partiet i detta land. Men engelska
regeringen, som blifvit gjord uppmärksam härpå, bemägtigade
sig i London den svenske gesandtens, Karl Gyllenborgs, papper
och blottade för verldens ögon dessa planer — något, som
mycket skadade den svenska konungens anseende inför det
protestantiska Europa.
Under tiden hade Peter den store jämte sin gemål gjort
en resa i vestra Europa (1716, 1717); en rysk här hade blifvit
förd till Sceland, och man hade för afsigt att med Danmarks
och Rysslands förenade styrkor eröfra Skåne. Men ömsesidig
misstro upplöste detta farliga förbund. Czaren, som
sammanträffat med Görtz i Holland just samtidigt, som denne bedref
sina stämplingar emot England, begynte tvärtemot mer än förr
luta till försoning med Sverige på billiga vilkor. I denna
afsigt sammankommo nu om våren 1718 Sveriges och
Rysslands ombud på en holme (Löfö i Sunds socken) i Ålands
skärgård, på’ hvilken man för tillfället hade uppfört nödiga
boningshus, alldenstund trakten för öfrigt var helt och hållet
ödelagd. På Rysslands vägnar infann sig Henrik Ostermann,
en tysk, som ingått i czarens tjenst och småningom uppsteg
till allt högre värdigheter i sitt nya fädernesland; Sveriges
ombud var Karls premierminister Görtz, äfven han en tysk,
samt nyssnämnde Gyllenborg. Men alla förlikningsförsök
strandade emot den svenske konungens envishet. Czaren skulle
varit benägen att återlemna nästan hela Finland; han skulle
derjämte gifvit Hvitahafstrakterna såsom ersättning för
Inger-manlaml, Estland och Liffland. Men Karl ville ej afstå något,
och Görtz fick i denna sak göra flere fåfänga resor till konungen
i södra Sverige. Det är troligt, att Sveriges
fredsunderhand-lare sjelfve snart märkte, att deras möda var förgäfves, och
mot slutet var det deras enda afsigt att uppehålla ryssarne.
så att ej Sveriges svagt skyddade kuster skulle råka ut för
ödeläggelse. Sålunda fortsattes underhandlingarna och freden
fördröjdes, ända tills händelserna i Norge gåfvo åt sakerna en
ny gestaltning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
