Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 9. Stora ofreden. Ryssarnes öfvervälde i Finland, 1714—1721
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl XII hade nämligen om hösten 1718 gjort ett nytt
infall i Norge. Konungen sjelf hadc för afsigt att med 30,000
man eröfra södra delen af landet, under tiden Karl Armfelt,
hvars finska armé nu var förstärkt till 6,000 man och med
Helsinglands och Jemtlands regementen uppgick till 9,000 man,
öfver fjellen sändes emot Throndhjem. Det öde, de finska
krigarne nu gingo till möte sedan de för länge sedan upphört
att försvara sitt eget fädernesland och nu begåfvo sig att med
sitt blod köpa åt Sverige ersättning för Finlands förlust, var
så att säga ett naturligt slut på Stora ofredens blodiga
skådespel. De sista dagarne i Augusti tågade Armfelt ifrän
Jemt-land öfver gränsen på den trakt, hvarest allmänna landsvägen
nu går öfver fjellen, och intog med ringa möda ett par smärre
fästningar (Stene och Skaanes). Om han derefter med ens
hade anryckt emot Trondhjem, så skulle kanhända denna
Norges forna hufvudstad fallit i hans våld. Men de
beständiga höstregnen hindrade hans marsch och försvårade
tillförseln. Armén nödgades tröska och mala för sitt dagliga behof
och dröjde af denna orsak halfan nan månad i Levanger. Då
hären slutligen den 1 November ankom till Trondhjem, hade
staden hunnit blifva så fullständigt befästad, att en stormning
var omöjlig. Brist och elände rådde inom Armfelts armé och
soldaternas missnöje var så stort, att generalen nödgades låta
hänga några af de motspänstiga. Flere gånger bad Armfelt
konungen om tillstånd att få föra hären tillbaka till Jemtland,
men erhöll endast skarpa förebråelser till svar. I medlet af
November drog finska hären söderut, och De la Barre sändes
med rytteriet till Rörås der kronans koppargrufvor plundrades.
För öfrigt berömmes finnarnes uppförande i det fiendtliga landet
såsom synnerligen mildt; Karl Armfelt sjelf var en gudfruktig
man, och äfven hans närmaste man, De la Barre, höll sträng
krigstukt, så att innevånarne voro skyddade till lif och egendom.
Krigshändelserna upphörde nu för någon tid; det är blott att
nämna, att den bekante finske partigängaren Långström, som
med tio fotdragoner ströfvade bland fjellen, fick sin död äf
norska bönder inom Hegre församling.
Sä stodo sakerna i norden, då ryktet om Karl XII:s död
begynte utbreda sig. Konungen hade nämligen i slutet af
Oktober tågat öfver norska gränsen och begynt belägra
fästningen Fredrikssten. Med vanligt trots gick han sjelf i spetsen
Digitlz r h’f M crosoft &
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
