Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 1. Finlands återförkofran efter Stora ofreden, 1721—1738
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gifva vid handen, att året 1729 var synnerligt förderfiigt för
den finska handeln, emedan priset på tjäran hade nedgått i
utlandet, och om hösten många förluster inträffade genom
skeppsbrott. Sommaren derpå är bekant under namn af
“torkåret" (poutavuosi) och det berättas, att den tjocka röken
ifrån skogseldarne utbredde, sig ända ut på hafvet och var till
stort hinder för sjöfarten. Men i allmänhet kan man likväl
märka, att landets välstånd småningom begynte tilltaga; ty
folkets ihärdighet och uthålliga natur förnekade sig icke heller
nu. Ett egendomligt tecken på det tilltagande välståndet är
äfven den omständighet, att man ansåg det nödvändigt att
återupplifva de gamla förordningarna emot landthandeln, i och
för hvilken städernas borgerskap stundom tillgrepo
utomordentliga försigtighetsmått. Sålunda öfverenskoms t. ex. år 1735 på
ett handelsmöte i Gamla Karleby, dit alla Österbottens
sjöstäder hade sändt representanter, att hvarje stad skulle skicka
en med landshöfdingens fullmagt försedd ridare, för att
förhindra all oloflig handel på landsorterna. Detta och dylika
exempel bevisa tillräckligt, att man äfven i Finland noggrannt
öfvervakade de företrädesrättigheter, man erhållit. Om vi i
korthet vilja sammanfatta den grundtanke, som sökte sitt
uttryck i denna tids statsekonomi, så finna vi, att nian på allvar
trodde, att näringarnas blomstring endast kunde framgå ur
rikliga företrädesrättigheter, som medgåfvos åt några, men
nekades andra. Och äfven det finna vi, att öfver hufvud
Sverige i bredd med Finland var sålunda privilegieradt, d. v. s.
den till industriens medelpunkt utsedda hufvuddelen af riket.
Samma privilegievälde finna vi äfven i denna tids
politiska förhållanden, hvilkas förtjenstfulla sidor vi likväl icke få
förbise. De båda riksdagarne 1719 och 1720 hade inskränkt
konungamagten inom allt trängre gränser och lagt grunden
till ständerregeringen. Men först vid 1723 års riksdag för-
fullständigades den nya regeringsformen i alla riktningar.
Fredrik I:s försök att vid denna riksdag med bondeståndets
tillhjelp få sina kungliga rättigheter utvidgade, strandade helt
och hållet mot de öfriga ståndens enighet och vaksamhet, och
en ny Riksdagsordning bestämde nu närmare, på hvad sätt
rikets “regerande ständer" skulle handhafva sin magt.
Ständerna skulle sammanträda i Stockholm hvart tredje år, eller
ock med kortare mellantid, om den föregående riksdagen skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
