Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 2. Svenska politiken under Arvid Horns ledning, 1721—1738, och Hattarnes krigsplaner, 1738—1741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sitt forna fädernesland och blef i vanlig ordning vald till
konung. Men Ryssland och Österrike understödde Augusts
son, August III, och läto sina härar inrycka på det polska
området. Frankrike, som skröt af att skydda Stanislai rätt,
var färdigt att begynna ett krig mot Österrike vid Rhen och
i Italien, men ville uppegga svenskarne att söka hämnd pä
Ryssland för sina forna förluster. Det är i sjelfva verket
sant, att.Horn, likasom de svenska statsmännen öfver hufvud,
endast afvaktade tillfället, då det kunde vara tid att
åter-eröfra de afträdda landskapen. Men då man tydligt insåg,
att Frankrike mera afsåg sin egen fordel, än den polska
kronans sjelfständighet eller Rysslands försvagande, ansåg
sekreta-utskottet vid 1734 års riksdag det vara nödvändigt att
iakttaga den största försigtighet. Subsidieförbundet’ med
Frankrike afslöts sålunda, att Sverige ej behöfde inblanda sig i det
polska kriget, och samtidigt förnyades 1724 års traktat med
Ryssland. Under dessa förvecklade förhållanden hade Horn
samvetsgrant bevakat rikets sanna fördelar, och händelsernas
gång vitna om visheten af hans rådslag. Frankrike hade
nämligen snart lemnat Stanislaus åt sig sjelf. Den ryska
armén under Miinnich intog slutligen Danzig, derifrån den
olyckliga konungen med knapp nöd flydde tillbaka till
Frankrike. I söder pågick kriget emellan Frankrike och Österrike,
och äfven en rysk armé under tvenne utländingar, grefve
Peter de Lacy och general Jakob Keith, visade sig redan vid
Rhen. I den slutliga freden erhöll Frankrike Lothringen, som
det länge hade efterfikat. Men i ledningen af de polska
angelägenheterna var från denna tid Rysslands inflytande störst,
och Sverige kunde i sanning prisa sin lycka, att det
vänskapliga förhållandet emellan de båda grannrikena blifvit bibehållet.
* Dessa omständigheter hade likväl åter uppväckt
sven-skarnes krigiska sinne, och det parti, som var afundsjukt på
Horns magt, beslöt begagna sig af den i sinnena rådande
jäsningen för att bemägtiga sig regeringstyglarne. Grefve
Karl Gyllenborg, en i de djerfvaste ränker förfaren man,’
hvilken några år förut tillhört det holsteinska partiet, men nu
låtsade den oförsonligaste fiendskap emot Ryssland, var
hufvud-man för detta nya parti, och bland hans vänner förtjena
nämnas den finkänslige och vältalige grefve Karl Gustaf.
Tessin, friherre D. N. von Höpken, samt grefve Karl Emil
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
