Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 2. Svenska politiken under Arvid Horns ledning, 1721—1738, och Hattarnes krigsplaner, 1738—1741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men i verkligheten voro endast Hattarne ännu ordnade till ett
egentligt parti, och de franska penningarne beherskade
enväldigt riksdagsmarknaden. Med deras bistånd valdes Karl Emil
Lewenhaupt nästan enhälligt till landtmarskalk, och med deras
bistånd kom äfven pluraliteten inom Sekreta-utskottet i
händerna på krigspartiet. Deremot saknade Hattarnes
motståndare, de så kallade Mössorna, enighet och ledning, och
under-höllo ej heller några förbindelser med utländska magter. Endast
i djupaste hemlighet förmådde ryska sändebudet i Stockholm,
Michael Bestuscheff-Riumin, genom några enskilda inverka på
händelsernas gång.
Riksdagen år 1740—1741 är synnerligen märkvärdig i
ständerregeringens historia, ej blott för sina parti-intriger och
de derigenom åvägabragta besluten, utan äfven genom
riksdags-institutionens egendomliga gestaltning. Krigsplanernas afsedda
hemlighetsfullhet hade nämligen till följd, att strax från
riksdagens början nästan hela magten tillfall Sekreta-utskottet, som valde
inom sig fyra medlemmar, hvilka jämte kanslipresidenten och
tvenne andra riksråd fingo granska alla hemliga underrättelser
och diskussioner rörande de främmande magtema. Detta
sjumanna uSekretissimou gjorde derpå sina framställningar till
sjelfva utskottet, hvilket vanligen infordrade utlåtande af sin
“Mindre Sekreta-afdelning“ och slutligen i sin helhet fattade
besluten. Men ej ens på detta sätt kunde man länge bevara
hemligheten; ty utskottets åtgärder yppade ganska snart dess
krigiska planer, ehuru man allt fortfarande endast låtsade tala
om landets försvar mot ryssarnes öfverfall. I Februari 1741
fick general-löjtnant von Buddenbrock, som tills vidare förde
befälet i Finland, befallning att draga trupperna närmare
gränsen. Då detta beslut delgafs ständerna, framkallade det
missnöje på flere håll. Bondeståndet bestred Sekreta-utskottets
rätt att utan riksdagens hörande befalla öfver rikets krigsstyrka.
Likaså uppstod inom ridderskapet och adeln en het debatt om
saken. Karelska lagmannen Lilljestjerna framstälde i lifliga
drag Finlands nödstälda belägenhet, som redan äfven utan
kriget var högst betänklig. Ty efter flere dåliga år hade år
1740 frosten åstadkommit en allmän missväxt, och till hungern
sällade sig en härjande rödsot. Äfven flere andra frän
Finland anlända adelsmän, t. ex. presidenten vid Åbo hofrätt
FröUch och hofrättsrådet Adam Freäcnstjerna, understödde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
