Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 2. Svenska politiken under Arvid Horns ledning, 1721—1738, och Hattarnes krigsplaner, 1738—1741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samma asigt. Men pluraliteten af ståndet, i hvilket de
väldigaste talarne voro öfverste Lagercrantz och major Karl Gustaf
Boije från Östergötland, undertryckte nästan med våld
minoritetens opposition. Det är att märka, att äfven flere finska
riksdagsmän ifrigt hade anslutit sig till krigspartiet; sådana voro
t. ex. bröderne frih. Fabian och Henrik Wrede, hvilka synas
hafva åtnjutit stort anseende bland sina landsmän, friherre
Karl Johan Stjernstedt, hvilken innan riksdagens slut
förordnades till landshöfding öfver Savolaks och Kymmenegårds län,
slutligen inom borgareståndet den ifrige partimannen
borgmästaren Renhorn, hvilken, likasom Henrik Wrede och
Stjernstedt, hade fått säte i Sekreta-utskottet. Likväl hörde större
delen af representanterna för Finland till krigets motståndare,
och i sjelfva Finland synes, i samma mon som Hattarnes
planer derstädes började komma i dagen, hatet emot dem
blifvit ganska allmänt. Finnarne klagade på goda skäl, att
fäderneslandets säkerhet offrades för toma hugskott och
partiintressen, och deras förtroende till Sveriges rikes styrka och
krigiska lycka var ej mera synnerligt stort. “Blodiga hufvuden
och hela Finlands förlust under en enda sommar“ förespåddes
redan som den enda vinsten af kriget, och dertill tilläde mången:
“ske alltså, eftersom herrarne i Stockholm intet bättre önska!“
Det är naturligt att under en dylik sinnesstämning Finlands
lösryckande från Sverige ansågs möjligt, kanske också önskligt;
ty såsom ett sjelfständigt, neutralt rike, tyckte man, skulle
Finland • bäst kunna befordra .sin egen lycka och odling. I
hvad mon dylika tankar hadc utbredt sig och om möjligen
de, som hyllade sådana, redan begynt underhandla, med
Ryssland, är ej fullt- klart. Ett och annat spår synes antyda, att
vid sjelfva riksdagen några finnar stodo i förstånd med ryska
ministern. Men den hätskhet, hvarmed det herskande partiet
ville störta alla sina motståndare i samma fördömelse, har helt
och hållet bortblandat sakens rätta sammanhang.
Vid denna tid inträffade nämligen i Stockholm en
händelse, som på en gång beröfvade fredspartiet allt förtroende.
Lagercrantz och hans vänner grepo en natt en ung Johan
Gyllenstjerna, då han just kom ut från Bestuscheffs bostad.
Denne yngling, som var presidentsekreterare i kanslikollegium,
befans hafva upptäckt statens hemligheter åt det främmande
rikets minister, och hans brottslighet var sålunda alldeles tydlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
