Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 3. Hattarnes krig, 1741—1742 och ryssarnes välde i Finland, 1742—1743
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
göra eröfringar och utvidga sitt rikes gränser, och hon hade
ej heller någonsin fordrat af Sverige annat än god grannsämja
och vänskap. Men om finnarne ville förblifva lugne, och om
de hade för afsigt att afskilja storfurstendömet Finland från
Sveriges rike till ett fritt och sjelfständigt land, och sjelfve
sinsemellan fastställa dess regeringsform, så lofvade kejsarinnan
gifva sin medverkan dertill, att Finland skulle blifva ett fritt
gränsrike emellan Sverige och Ryssland. — Detta manifest
trycktes på svenska, finska och tyska och kringspreds genast
genom ryska ströfkårer på andra sidan gränsen. Att det
samma i viss mon inverkade på sinnena, kunna vi anse såsom
säkert. Den i manifestet uttalade tanken om Finlands
afskil-jande från Sverige till större sjelfständighet, var likväl icke
uppkommen först i Moskva, utan synes redan någon tid hafva
i tysthet närts af finske män.
Till detta lockande förslag svarade svenska regeringen i
konungens namn den 27 April med en “Nådig Framställning
till de trogne undersåtarne, såväl i allmänhet, som särskildt i
Storfurstendömet Finland’1. Det var en lång kungörelse, som
skulle uppläsas i kyrkorna, i hvilken såsom hufvudsak uttalades
den säkra tillförsigt, att finnarne säkert icke önskade utbyta
den frihet, de nu likasom alla den svenska kronans undersåtar
åtnjöto, emot det ok, som snart i enlighet med den ryska
seden skulle påläggas dem, som litade på dess svekfulla löften.
Man påstod djerft, att ständerna liade varit fullt enstämmiga
om krigets förklarande, och till slut ’uttalades den förhoppning,
att så snart blott årstiden tillät att uppsöka fienden i hans
eget land, så skulle svenskarne och finnarne “efter deras med
skäl beprisade förfäders exempel låta den öfvermodiga fienden
veta, att endrägt, mod och tapperhet ännu ingjuta mandom i
deras bröst att mägtigt hämnas deras kära fosterlands lidna
kränkning och orättvisa, äfvensom återbringa rikets gränser
till det läge och den kraft, att de skulle kunna vara tryggade
för fiendernas framtida öfverfall och sedan få i en behaglig
fred egna sin omsorg åt sin lycka och förkofran.“
Såsom äfven af denna proklamation synes, ville Hattarnes
regering allt fortfarande upprätthålla befolkningens goda
förhoppningar. Men i sjelfva verket begynte den redan märka,
att sakerna ej längre stodo på en synnerligen förhoppningsfull
fot. Alla de förutsagda gynnsamma omständigheter, på hvilka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
