Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 5. Adolf Fredriks regering, 1751—1771, samt en blick på tidens kulturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hattarne, sedan de befästat sin egen ställning, ej längre ville
befordra hofvets planer, utan tvertom ännu trängre begränsade
den nya konungens verkningskrets. Då ständerna om hösten
1751 åter sammankom mo och det kungliga parets kröning nu
skulle verkställas, var till följd deraf partiställningen mycket
förändrad emot förr. Om Mössorna i ordets gamla betydelse
visste man nu mera ej stort mycket, och i deras ställe hade
såsom TIattarnes motståndare bildat sig ett så kalladt kungligt
parti, hvilket hade uppkommit dels af forna medlemmar af
Mössornas läger, dels af hvarjehanda andra element. Men
snart fick man märka, att konungamagtens anspråk ännu
saknade nödigt understöd. En vid riksdagen med anledning
af den paragraf i regeringsformen, hvilken bestämde, att
“rådet skulle råda men icke regera,“ väckt fråga afgjordes
sålunda, att alla beslut först skulle fattas i rådet, och endast
deras verkställande var konungens sak. Några andra
inskränkningar tillädes i den kungliga försäkran, hvilken Adolf Fredrik
fick underskrifva före kröningen, och då Tessin våren 1752 tog
afsked från sin befattning som kanslipresident, uppförde ej
ständerna "mera, såsom i regeringsformen var faststäldt, trenne på
förslag, utan Sekreta-utskottet fick föreslå en enda, och
konungens rätt att välja emellan flere gick sålunda förlorad. Sålunda
blef Anders Johan von Ilöpken kanslipresident och ledare af
den svenska politiken. Men striden emellan konungamagten
och rådet blef likväl ännu i några hänseenden oafgjord, och
den försonliga ton,’hvarmed riksdagen afslöts, dolde blott för
en kort tid den uppkomna tvedrägten. •
Strax efter riksdagens slut gjorde Adolf Fredrik det länge
omtalade besöket i Finland, der sedan Gustaf Adolfs tider
ingen svensk konung hade rest. Planen med detta besök hade
från början varit att upptända finnarnes trohet och tillgifvenhet,
och i detta hopp hade Hattarnes regering under de sist
förflutna åren uppmanat dertill. Nu var likväl rådet mindre
ifrigt derför, än konungen sjelf och hofpartiet, ty man fruktade,
att konungens besök skulle uppväcka finnarnes gamla
tillgifvenhet för suveräniteten sjelf. Å rådets sida gafs nu åt
konungen till följeslagare riksrådet grefve Ekeblad; för öfrigt
medföljde äfven ett annat riksråd, friherre Löwenhjelm, som
räknades till hofpartiet, samt den forna Mössan
Ungcrn-Stern-berg, som äfven på de sista tiderna hadc öfvergått till konun-
D’gi hed by 1dir ro of*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
