Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 5. Adolf Fredriks regering, 1751—1771, samt en blick på tidens kulturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
likasom ett stormigt haf, från finnarne ej förnams ens en
hviskning, som skulle häntydt på något missnöje mot det
svenska väldet0. Pryss åter kallade Finland, sedan han prisat
dess storlek och herliga natur, der “Neptunus och Flora evigt
omfamna hvarandra“, Sveriges kornbod, men trodde tillika,
att det “utan skada för Sverige0 lätt kunde föda en tre gånger
så stor folkmängd, om landets ekonomi blefve stäld på bättre
fot, och att det sålunda skulle bli i tillfälle att till Sveriges
tjcnst uppställa en tre gånger så stor krigshär. Hvarje
hänsyftning på, att den gemensamma regeringsformen nästan var
republikansk och att finnarne kunde hafva sina särskilda
nationella sträfvanden, syntes helt och hållet fördunstat i
solskenet af det kungliga besöket.
Ett par dagar efter den akademiska högtidligheten begaf sig
Adolf Fredrik och hans följe från Åbo till öfre Satakunta och
derifrån öfver den 12 mil långa Tavastmon till Österbotten,
derifrån färden med skyndsamhet fortsattes strandvägen från
Vasa till Torneå, och derifrån genom Sveriges nordliga
landskap till Stockholm. Redan ”den 24 Juli hade konungen
passerat gränsen i norr, och färden genom de finska landskapen
hade varit så brådstörtad, att den ingalunda kunde bidraga
till kännedomen om folk och land. Den berättelse, som sedan
i konungens namn upplästes i rådet, innehöll likväl flere
för-tjenstfulla anmärkningar rörande folkmängd och helsovård,
ekonomi och näringar; men dessa förhållanden voro tillräckligt
belysta redan genom de förra komitéerna. Större
uppmärksamhet väckte det dcremot, att konungen, synbarligen för att
förtreta Hattarne, gjorde flere svåra anmärkningar mot
Ehren-svärds befästningsarbeten. Ehrensvärd nödgades för denna
orsaks skull sjelf begifva sig till Stockholm för att försvara
sitt verk, och äfven von Rosen, som just vid denna tid
hem-kallades från Finland, fick afgifva sitt utlåtande i saken. Men
von Rosen, ehuru för öfrigt icke någon vän till Ehrensvärd,
tog likväl vid detta tillfälle den snillrike mannen i försvar,
och arbetena på Sveaborgs fästning fingo sålunda ostördt fortgå.
Då generalguvernörsembetet i Finland nu indrogs och ej mera
under hela svenska tiden åter upprättades, blefvo
kommendanterna på Sveaborg härefter i några afseenden likasom landets
högsta styresmän. Augustin Éhrensvärd, den första på denna
plats, erhöll .redan vid följande riksdag i uppdrag att hafva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
