Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 5. Adolf Fredriks regering, 1751—1771, samt en blick på tidens kulturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jande riksdagarne öfversvämmades af oupphörliga klagomål
och stridigheter rörande enskilda tjensteangelägenheter och
bidrog sålunda äfven i sin mon att påskynda
ständerregerin-gens annalkande fall.
Ständerförsamlingen 1755—1756 hade ytterligare förökat
Hattpartiets magt. Den hade drifvit ständerregeringens idé
till sin yttersta spets och tillvällat åt representationen all magt
ej blott från konungen, utan äfven från rådet. Den sist nämda
institutionen var ingenting annat än ständernas befullmägtigade
bestyrelse emellan riksdagarne. Under sjelfva riksdagarne åter
var magten helt och hållet i ständernas händer, och vid de
tillfällen, vi nyss hafva omtalat, hade landtmarskalken vid
riksdagen, den forsigtige och snillrike grefve Axel von Fersen,
varit det helas ledare och medelpunkt. Men ständerregeringens
magt var uteslutande i händerna på det parti, som hade fått
pluralitet vid riksdagarne, och deh vunna segern var sålunda
helt och hållet Hattarnes. Segrare i alla de inhemska striderna,
lemnadt i ro från Rysslands sida och1 dertill ännu understödt
med franska penningar, syntes detta parti slutligen hafva
uppsvingat sig till en beståndande magt och trodde sig i sjelfva
verket förmå att godtyckligt leda rikets såväl inre som yttre
angelägenheter. Men Hattarnes regerings svagaste punkt vär {+-+}
dess begär att genom krigisk ära befästa sin ställning, och
äfven nu likasom för femton år sedan skulle den på ett dylikt
företag bortslumpa rikets krafter och sitt eget anseende. Just
vid denna tid hade nämligen det stora europeiska krig
uppflammat, som efter sin långvarighet fått namn af Sjuåriga
kriget. De båda kejsarinnorna, Elisabet i Ryssland och Maria
Theresia i Österrike, hade ingått ett förbund mot Fredrik den
store för att qväfva Preussens växande magt. Frankrike, som
redan året förut hadc råkat i ett häftigt sjökrig med
England, förenade sig denna gång tvertemot sin förra politik med
Österrike och Ryssland och drog nu äfven Hattarnes regering
i Sverige med sig. Redan under riksdagen hade det herskande
partiets hufvudmän beslutat att deltaga i kriget emot Preussen.
Orsaken härtill var dels Frankrikes påtryckning, dels Hattarnes
egen önskan att återeröfra Vor-Pommern, hvartill tillfallet syntes
vara så mycket lägligare, som Ryssland härvid var att påräkna
såsom medhjelpare och vän. Men i någon mon medverkade
äfven begäret att nedstämma Lovisa Ulrikas hersklystna sträf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
