Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 5. Adolf Fredriks regering, 1751—1771, samt en blick på tidens kulturförhållanden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
arbeten räckte till våren 1762, var partiets ställning s4
betänklig, att von Höpken frivilligt afgick från sin befattning
såsom kanslipresident, hvarjämte ständerna nu slutligen
återinsatte i rådet de år 1738 afskedade riksråden Bjelke och
Bonde. Likväl förstod grefve Axel Fersen, som äfven nu var
landtmarskalk, genom sitt försigtiga uppträdande för denna
gång undvika alla svårare efterräkningar. Men Hattpartiets
undergång hadc endast blifvit uppskjuten för en tid, och’ då
ständerna i Januari 1765 åter sammanträdde, förestod en
fullständig omstörtning. Från Finland hadc flere representanter
än vanligt infunnit sig till denna riksdag, nämligen,
adelsståndet oräknadt, 7 prester, 18 borgare och 19 bönder. Inom
alla stånd hade Hattarnes motståndare öfvervigten. Detta
kunde man märka genast vid landtmarskalksvalet, ty till denna
plats utsågs en ifrig Mössa, öfverste Rudbeck, och inom
bondeståndet togs ej mer till talman den hale blekingsbonden Olof
Håkansson, som ifrån år 1738 oafbrutet hade ledt ståndet,
utan han uteslöts till på köpet genom omröstning helt och
hållet ur ståndet. Äfven Sekreta-utskottet kom i Mössornas
händer, och nu skyndade man sig att utan försköning
framdraga i ljuset alla Hattregeringens mångfaldiga gamla och nya
synder. Så stark var opinionens ström, att jämte den förra
ordningen till och med sjelfva regeringsformens hittills
stad-fästade grundvalar skakades. Blodsdomarne från år 1756
återkallades, Sekreta-utskottets magt inskränktes, och den
hemlighetsslöja, hvarmed det herskande partiet hittills hade
höljt sina företag såväl för allmänheten som äfven för sjelfva
ständerna, sönderslets nu med ens. Slutligen inträffade om
hösten 1765 Hattregeringens fullständiga fall. Sju medlemmar
af riksrådet afskedades, och det nya Mösspartiet tog tyglarne
i sina händer.
Tjugusju år hade Hattarne ledt Sveriges rikes inre och
yttre angelägenheter. Deras regerings mångfaldiga missgrepp,
dess ofta nog förderfliga utrikes politik och dess tyranniska
förfarande emot sina motståndare, är tillräckligt ådagalagdt
genom föregående framställning. Men att denna regering likväl
i några afseenden hade varit högeligen förtjenstfull, bor ej här
helt och hållet förgätas. Man måste medgifva, att
tidehvarf-vcts snillrikaste män tillhörde Hattpartiet, och den vetenskapliga
glans, som bestrålar detta partis regering, är ingalunda obe-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
