Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 8. Förmyndareregeringen, 1792—1796 och Gustaf IV Adolfs egen regering, 1796—1809. Finska kriget, 1808, 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådan eröfring; deremot väckte Donaufurstendömena, Moldau
och Walachier, för ögonblicket Alexanders lystnad. Men
Napoleon å sin sida var ihärdig i sina hämndplaner och gjorde
allt för att uppegga Alexander till detta steg: Sverige var ju
Rysslands ‘“geografiska fiende"; finska gränsen var alltför nära
St. Petersburg, hvars sköna qvinnor borde befrias från att i
sina palats lyssna till de svenska kanonerna. Med anledning
af dessa underhandlingar åtog sig likväl Alexander, att
åtminstone skilja sin svåger från förbundet med England. I Oktober
1807 öfverlemnade ryska ministern i Sverige, David Alopaeus,
en infödd finne från ryska Finland, åt Gustaf Adolf ett
skriftligt tillkännagifvande af kejsarens fordringar; dessa voro, att i
stöd af den “beväpnade neutraliteten", Östersjön skulle stängas
för den engelska krigsflottan. Samtidigt förklarade likväl redan
Ryssland krig emot engelsmännen och hade sålunda sjelf
öfver-gifvit den neutrala ståndpunkten. Af allt syntes, att Alexander
för tillfället helt och hållet följde Napoleons idéer, och dessutom
fick man äfven säkra underrättelser om, att en rysk
eröfrings-arrné sammandrogs vid finska gränsen. Men det oaktadt förblef
Gustaf Adolf likasom slagen med blindhet; han biföll icke till
Rysslands fordringar, och skred ej heller till något slags
försvarsåtgärder på finska sidan. Tvertom var han betänkt uppå att
lemna finnarne att sköta sig sjelfva och under tiden med
Englands hjelp eröfra Norge, på hvilket land Sveriges regenter redan
länge hade kastat begärliga blickar. Fastän kriget hadc hotat i
ett halft års tid, var Finlands försvar sålunda på intet vis ordnadf,
då i Februari 1808 de ryska härarne närmade sig dess gränser.
Orsakerna till Alexanders dröjsmål med angreppet voro
synbarligen mångahanda. För det första synes han ännu någon
tid hafva hoppats, att kriget på ett eller annat sätt skulle
kunna undvikas; ty till och med i Ryssland ogillades af den
allmänna opinionen ett dylikt öfverfäll, hvilket skulle ske mindre
för Rysslands egen fördel, än för att tillfredsställa Frankrikes
önskan. Men då Napoleon oupphörligt förnyade sitt yrkande,
ansågs likväl vintertiden lämpligare för ett anfall, ty då voro
Finlands vidsträckta vattendrag frusna och erbjödo ej
försva-rarne samma fördel, som om sommaren; föreningen med Sverige
var äfven då afbruten, och Englands flotta hindrades af isen
att komma till hjelp. Detta tillfälle ville Rysslands
marinminister Tschitschagow begagna, för att bemägtiga sig den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
