Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 8. Förmyndareregeringen, 1792—1796 och Gustaf IV Adolfs egen regering, 1796—1809. Finska kriget, 1808, 1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mindre framgång vid Okerois emot den påträngande fiendtliga
styrkan. Slutligen hade i början af Mars största delen af den
vestra armén förenat sig omkring Tavastehus, hvarest Klercker
hadc beslutat tillfredsställa sitt folks brinnande begär att strida,
och i en ordnad slagtlinie hindra fiendens framträngande. Men
den 1 Mars infann sig den nya öfverbefälhafvaren, generalen
grefve Mauritz Klingspor, och nu fingo sakerna genast en
annan vändning. Klingspor var en ålderstigen och feghjertad
man, hvilken konungens besynnerliga nyck hade satt att leda
landets försvar. Den instruktion, han hade fått, innehöll, att
“den förnämsta uppmärksamheten borde användas att rädda
hvad af armén räddas kunde, och att man derför skulle draga
sig åt Österbotten, intilldess vid första öppet vatten andra
anstalter till landets återvinnande kunde vidtagas“. Likväl var
det tillagdt, att Klingspor såvidt möjligt skulle förhindra
fiendens framryckande och ej taga till reträtt, innan nöden tvang
dertill. I krigsrådet försökte nu Klercker på allt sätt
ådagalägga, att en strid borde försökas, och satte sitt sjuttioåriga
hufvud i pant för sakens lyckliga utgång. Men Klingspor
lånade ej sitt öra för några skäl, utan lät hela armén den 6
Mars tåga emot norden. Med sorg i hjertat tvungos sålunda
de finska krigarne att utan svärdsslag lemna den förnämsta
delen af sitt land åt fiendernas välde. Hvar Klingspor
slutligen ämnade stanna, visste ingen.
Då hufvudarmén drog sig tillbaka, hade ryssarne
strandvägen framträngt ända till Helsingfors, der ett ganska
ansenligt förråd af krigsförnödenheter, som man försummat att föra
öfver till Sveaborg, råkade i deras händer. Kort derpå
började Sveaborgs belägring från landssidan. Men fästningens
intagande syntes någorlunda omöjligt, ty detta “Nordens Gibraltar“
var på denna tid en af de starkaste fästningar i verlden; den
var nu försedd med lifsmedel för ’fyra månader, och dess
kommendant, amiral Karl Olof Oronstedt, var från Gustaf III:s
krig känd som en tapper man. Ett dåligt förebud gaf likväl
det lilla Svartliolm utanför Lovisa, hvilket samtidigt begynt
belägras - och redan den 18 Mars fegt uppgafs, innan ännu en
enda man stupat. Platsens kommendant, major Karl Magnas
Gripenberg, hadc likväl fått order att försvara den sainma ända
till sista man. Äfven Cronstedt på Sveaborg visade genast i
början mycken svaghet, i det han ingick på anförarens för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
