Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Senare Afdelningen. Konungaväldets period, 1771—1809 - 9. En blick på kulturförhållandena i ryska och svenska Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minne" (1795) och “Biskop Rothovii lefverne" (på latin 1796
—1813) gåfvo belysning åt vigtiga perioder i Finlands historia.
Tidehvarfvets fosterländska anda hann ännu icke utöfva
sitt inflytande på språkförhållandena i landet; tvertom vann
svenska språket allt större terräng i samlefnaden och höjde
sig nu äfven inom poesin till verklig blomstiing. De svenska
skalderna Kellgren och Lidner vistades någon tid i Åbo;
“Aurora-sällskapet“ i Åbo stämde i början af detta tidehvarf
finnarnes svenska lyra, och äfven sådane män som Porthan,
Clewberg, Tengström m. fl. idkade här denna konst. Den
förnämsta af svenska skaldekonstens representanter i Finland
var likväl Frans Michael Franzén (född i Uleåborg 1772,
professor i Åbo 1798, flyttade till Sverige 1.811, dog som biskop
i Hernösand 1847), hvars “Selma-sånger“ och “Sång öfver grefve
G. F. Creutz" genast höjde sin författare till de högsta
platserna inom den svenska poesien. Äfven Michael Chorceus
(född 1774, död 1806) förvärfvade sig ett aktadt namn bland
Sverges skalder. En egendomlig lyrisk naturton i dessa
skalders sånger häntydde på deras finska nationalitet, hvarjämte
må nämnas, att Franzén äfven har författat en sång på finska
(“Eläköön armias", en hymn till regenten, 1805). Men öfver
hufvud framalstrade den finska poesin, hvilken ej fick sola sig
i glansen af allmänhetens gunst och ej åtnjöt en högre
bildnings befruktande dagg, endast svaga telningar. Ganander,
den förut omtalade Jakob Frosterus (f 1809) och Karl Gustaf
Weman (född i Libelitz 1740, docent i finska språket i Åbo
1768, de kungl. prinsarnes lärare i finskan 1775, död som
kyrkoherde i Kimitto 1803) idkade likväl med framgång finsk
skaldekonst på den gamla runometern. En liflig diktare var
länsmannen i Kalajoki Henrik Achrenius (f 1798). För öfrigt
började sångare bland allmogen framträda i mängd, vitnande
om folkbildningens och läslustens stigande. Särdeles produktiv
var Thomas Ragvaldsson (född i Tyrvis, dog 1804), hvars
talrika sånger andades ett varmt gudfruktigt sinnelag, men till
sitt poetiska värde ej äro af lika förtjenst. Likväl begynte
äfven ur allmogens krets mera framstående sångare framträda.
Isynnerhet förtjenar Paavo Korhonen (född i Rautalampi 1775,
död 1840) nämnas, hvars förstlingar publicerades redan 1799.
M allt synes, att det finska språket ingalunda hade förlorat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
