Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- II. Romanisternas tre murar
- 1. Den andliga makten står över den världsliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mördad, så belägges ett land med interdikt.[1] Varför
icke också när en bonde blir ihjälslagen? Varav
kommer en så stor skillnad mellan likställda kristna?
Av människobud och människopåfund allena!
Det kan ej heller vara någon god ande, som
uppfunnit sådana knep och gjort synden fri och
ostrafflig. Ty så vitt vi äro pliktiga att strida mot den
onde anden, hans gärningar och ord och fördriva
honom efter bästa förmåga, såsom Kristus och hans
apostlar bjudit oss, hur skulle vi då kunna hålla oss
stilla och tiga, när påven eller hans anhängare tala
djävulska ord eller förehava djävulska gärningar?
Skulle vi för människors skull låta Guds bud och
sanning åsidosättas, som vi i dopet svurit att bistå
med kropp och liv, sannerligen, vi vore då ansvariga
för alla de själar, som därigenom bleve övergivna
och förförda. Därför måste ärkedjävulen själv
ha sagt, att det står i den andliga rätten: Vore
än påven så fördärvligt ondskefull, att han förde
själarna hoptals rakt till djävulen, så kunde man
likväl icke avsätta honom.[2] På denna förbannade
[1] = Ett kyrkligt straff (= förlusten av en eller flera av
kyrkans förmåner, t. ex. gudstjänst,
sakramentsförvaltning, kristlig begravning), varmed påven eller ett församlat
kyrkomöte eller en biskop med sitt domkapitel kan belägga
en ort, en provins eller ett helt land till straff för vissa brott
mot kyrkans ordningar och lagar. Jfr »Die
Beschwerungen des heiligen römischen Reiches» etc. (på riksdagen i
Worms 1521), där en avdelning handlar »Von unbillichem
Interdict und Niederlegung der Dienst Gottes».
[2] Detta uttalande återfinnes med någon variation i
dominikanern Sylvester Prierias’ skrift »Epitoma responsionis
ad Martinum Lutherum» 1520, som Luther snart efter dess
offentliggörande utgav på nytt i maj 1520 med egna
randanmärkningar och som påven Leo X genom ett brev av den 21
juli 1520 sanktionerade. Se lib. III, kap. XII (Weimared.
Bd. 6 sid. 336): »Quod Pontifex indubitatus nedum a
concilio sed neque a toto mundo potest iure deponi vel
iudicari, etiam si ita est scandalosus, quod populos secum
catervatim ducat primo gehenne mancipio, id est diabolo...»
Sylvester åberopar ett ställe i Decretum Gratiani (Pars 1.
dist. XL. can. 6), där det ordagrant heter: »Om en påve
försummar sin och brödernas frälsning, om han befinnes
vara overksam och slapp i det som åligger honom, om han
till på köpet förtiger det goda, emedan det skulle skada
honom och hans parti, om han till och med drager otaliga
människor med sig såsom ett första byte till helvetet, vilka då med
honom måste lida straff i evighet — så får dock ingen dödlig
härnere ta sig för att bestraffa hans försyndelser,
emedan han, som dömer alla, av ingen kan dömas, såvida han
icke ertappas med avvikelse från tron (= kätteri). De trognas
samfund beder så mycket enträgnare för hans ständiga
bevarande, som de veta, att deras frälsning näst Gud
övervägande beror av hans okränkbarhet». Erinras må, att denna
kanon på Luthers tid likaväl som än i dag ägde obetingat
rättsgiltig natur. Ej under då, att Luther i en
randanmärkning till ovan nämnda »Epitoma» med harm utbrister:
»Stelna av häpnad, du himmel, bäva, du jord! Sen, o,
kristna, vad Rom verkligen är!» Ej under, att Luther,
sedan han den 10 dec. 1520 uppbränt den påvliga
bannbullan jämte den kanoniska rätten, ansåg detta sitt steg
tillräckligt motiverat redan med detta faktum, att nämnda
uttalande förekom i den kanoniska rättsboken. Se hans skrift:
»Warum des Papsts und seiner Jünger Bücher verbrannt
sind... 1520. Jfr Inledn. till »Om en kristen människas
frihet» 2 uppl., Upsala 1917, sid. 27.
Angående Sylvester, Luthers motståndare, se även »Om
en kristen människas frihet», Upsala 1917, s. 34.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 13:59:46 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/kyref17/0030.html
