Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - H. Lundström. Om Laurentius Petri’s förmenta karaktärssvaghet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 H. LUNDSTRÖM
är han själf färdig att skrifva en ny, mera behaglig för den
uppretade härskaren, då domen fälles öfver Olaus Petxi och
Laiu-entius Andreae, är det han, som sitter med i blodsdom-
stolen; då Erik uppstigit på tronen, hälsar han honom med
en nästan servil kröningspredikan, men då konungens faJl står
för dörren, är det ärkebiskopen, som — visserligen i förblom-
merade ordalag och utan att i teorien uppgifva sin forna stånd-
punkt — råder hoffolket att af falla från den besegrade; då
slutligen Johan blifvit den mäktige, är Laurentius bland dem,
som gifva honom rätt att förkorta den fång^e broderns lif —
och likväl var Laurentius Petri ingen fridens man.» Liknande
omdömen i skärpt form möta hos ännu yngre författare.
Onekligen ter sig denna meritlista mindre tilltalande.
Men fråga är, om den är fullt riktig. Måhända beror dock
omdömet om Laurentius Petri*s karaktär i någon mån på
bristande kunskap om fakta, om deras inbördes sammanhang
och om de på dem inverkande faktorerna eller på anakronistisk
missuppfattning af säkert konstaterade förhållanden, eller på
bådadera. Saken är tydligen värd en närmare pröfning.
Hur förhåller det sig då först med ärkebiskopens ställ-
ning till Gustaf I:s förmälning med sin aflidna hustrus syster-
dotter, Katarina Stenbock? Är det sant, att Laurentius Petri
»emol sin egen öfver ty gelse lått nog t samtyckte till detta äkten-
skap, själf förrättade vigseln ^ o. s, v. De utgifna handlin-
garna* gifva ett bestämdt nekande svar på dessa frågor.
Laiu’entius Petris ursprungliga mening i denna sak uttalas
i ett svar af den 6 april 1552 på biskop Henrik Johannis’
förfrågan, huruvida den Hel. Skrift tillåter ett sådant äktenskap,
som det ifrågavarande eller icke.* Ärkebiskopen svarar, att
det först och främst måste medgifvas, att »secundi gradus
matrimoniae» hvarken i Leviticus, »ubi de consanguinitatis et
^ Det sistnåmnda nppgifver innu Anjou, som dock för ingen del insUm-
mer i det ifrågavarande klandret L. A. Anjou, Sv. kyrkoref:s hist II, 169.
’ Af O. Celsius, Monumenta pol.-ecdes. s. 93 — 124 odi O. Ahnfelt,
Bidr. t. sv. kyrkans hist. i sextonde irh. Lund 1894, s. 10 — 52. Jfr ock några
kompletterande handlingar i Sv. Riksdagsakter I: 612 — 619, anf. af den sistnämnde.
’ Hvarken konungens eller hans tilltänkta gemåls namn Iro dock nämnda i
brefvet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
