Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - S. Gezelius’ reseberättelse från år 1780. Ett bidrag till de religiösa rörelsernas historia i Dalarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246 MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
målet af min resa till eder, icke blott och ensamt varit att
undervisa i de stycken, som höra till eder salighet, samt af-
böja och borttaga det, som emot densamma trones lära kan
vara stridande, utan ock att ibland eder befordra en anständig
och christelig vandel, så blir det ock en nödig sak att undan-
röja och få bort det, som derutinnan kan vara hinderligt,
hvartill i synnerhet får föras den kallsinnighet och missförstånd,
som beklagehgen på en tid ibland eder yppats och tillväxt.
Jag hoppas och vill bedja, att I äfven i den delen läten rätta
eder. I veten, att då kärleken är förkolnad, då enighetsban-
det är sUtit emellan ett christeligt folk, så är ock tron död.
Saknas tron, så äre vi stadde utom nåden och Guds ovänner.
Ty det är omöjeligit, att kärleken till Gud kan vara utan kär-
lek till nästan. Om jag talade med människors eller äfiglars
tungor och hade icke kärleken, så vore Jag en ljudande malm
eller en klingande bjällra, säger Paulus, Att förtiga huru
tungt det måtte vara att lefva i osämja och okärlighet, att
hata och veta sig blifva hatad igen, som själfva ärfarenheten
kan säga eder. Till förekommande derföre af sådana oredor,
och att uppväcka och befrämja frid, inbördes kärlek och för-
troende emellan eder, så sägen rent ut och upptäcken nu träto-
fröet å ömse sidor, men utan ifver och hetta, medan I aren
så mangrant tillsammans, hvad i hafven emot hvarannan, så
vill jag sedan genom Guds nåd, utan att mer hålla med den ene
än den andre, säga hvar och en sina fel, och bjuda till att
rätta och ställa allting till godo igen. Efter en liten tystnad
började änteligen scholemästaren Anders Sigfridsson klaga
öfver dem, som villja kallas andelige, att han tyckte de på
det högsta förfördelat och förolämpat honom. I det de icke
allenast förledt hans dotter Christin i sitt sällskap och bedragit
henne att taga an deras lära, den han alldrig kunnat anse för
ricktig, utan ock, när han velat hindra och taga henne ifrån
deras umgänge, hafva de utfarit i de svåraste domar och före-
vitelser, hvillket mycket sårat honom. På frågan, hvillken varit
så obetänkt, namngafs ingen i synnerhet, utan sades att de
voro lika goda allesammans. Härvid började mot-partiet under
någon hetta, den likväl straxt dämpades, att försvara sig, med
påstående att de icke bedragit och förfört, icke eller yttrat sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
