Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Herman Lundström. Anteckningar om en märklig folkpredikant och »vetenskapsman» från Linnés dagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN MÄB^UG FOLKPRBDIEANT M. M. FRÅN LINNÉS DAGAR 245
skall säga dig, att det intet är rätt, som du gör och med Elia
säga: kära barn, görer intet sä. Och sedan jag det sagt, vara
lika god vän med dig och låta dig vandra som förr. Nej,
därmed är intet mitt dyra ämbete fuUgjordt, utan jag är hit-
kommen att ständigt rubba och oroa dig, dra täckelset af dig
med Guds ord och därmed plåga dig så länge, tills du antingen
blir en omvänd Guds människa eller ock en förföljande djäfvul.
Du ska intet få bli i fred för mig. Jag skall kasta dig svi-
dande salt i sura ^ ögonen och bära l}us i dina mörka vrår och
dolda syndavinklar och bedja Gud, att du må omvändas från
mörkret till ljuset . . .» Ämne för denna predikan blef : kristna
människors inbördes dragande af hvars annars bördor, De-
lame: i. Hvem skall bära? 2. Bördan som skall bäras:
Tthvarandras börda». 3. »Se och för det tredje, huru världen
är sig alltid lik», frågar ej efter den fattige och eländige, men
gifver rum och heder åt den, som är »frisker, lyckliger och
riker». 4. Huruledes vi skola draga hvarandras börda.
Predikanten får i denna afdelning bl. a. tillfälle att tala
om kärleken och huru den i de sista tiderna skall enligt Jesu
ord blifva förkolnad hos många »eller närmare efter ordet:
förfrusen. Igenom stark is och frost måste otta uti stridaste
strömmar det bästa vattenhjul och verk alldeles stanna och alla
liljor och * plantor dö ut och bucka sig till jorden. Men då
himmelsk solewarma kommer, orna de alla wid, koxa opp och
hele naturen kommer uti ny rörelse. När kärleken är förfru-
sen i mångas hjärtan, hjälp Gud, huru allt för många däri-
genom komma 1 lidande och huru många goda verk både i
andlig och timlig måtto stanna då kaf och kvaf utaf. Men
då kärleken tändes af himmelen och blir lefvande och brin-
nande. O min Gud, hvad saliga och stora ting uträttai* icke
kärleken.»
Äfven i sin afskedspredikan återvänder han till sin älsk-
lingstanke från Västerås domkyrka. »Herren hafver nu kallat
mig, det är jag viss uppå — heter det i afskedstalet. — Jag
har, Gudi lof, intet själf bångats, rännt och brutit mig lös ifrån
eder, utan Herren har själf spänt mig utur oket och lagt mig
* Orig.: iåra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
