Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Henrik Schartau — ett hundrafemtioårsminne af P. Rydholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
P. RTDHOLBI
god hjälp, eller lät oss säga, att Guds Ande kunde taga den
i sin tjänst för att hjälpa honom ut frän det känslosamma
pjunkets kristendom. Det är naturligt, att det icke kunde ske
på en gång, och att det icke kunde ske utan mycken inre
kamp. Af en hans egen anteckning se vi, att det var i juli
månad 1787, som han tog steget ut och afgjordt vände ryggen
till »den hermhutiska villfarelsen.»
Det var efter denna brytning med herrnhutismen, som
Schartau blef den han var, och det är uteslutande hans
därefter följande verksamhet, som gifvit honom den framstå-
ende plats i vår kyrkas historia, som han med fullaste rätt
bör anses intaga.
Frågan är nu, hvar vi därefter finna Schartau i förhål-
lande till de andliga riktningéu-, som då funnos. Det är att
vänta, att han skall ställa sig närmast den riktning, som är
herrnhutismen motsatt. Så skedde ock. Denna riktning var
pietismen. Men om vi vilja kalla Schartau pietist, så måste
det ske med vissa restriktioner. Först och främst är Schartau
i ovanlig grad originell och alldeles ingen eftersägare af hvar-
ken den ene eller den andre mästaren. Vidare är den pietism,
han företräder, den så kallade WOrtembergerpietismen, som
visar sig vara en af ortodoxien tuktad, till Luther och bekän-
nelsen återgående riktning, och från utsväfningarna och be-
synnerligheterna hos vissa former af pietism är han alldeles
fri. Men det är uppenbart, att han i de viktigaste punkter
öfverensstämmer med pietismens grundåskådningar. Detta gör
han i alldeles särskild grad i fråga om själfva den bärande
grundåskådningen, som tillhör all pietism, förkastande af den
liflösa renlärighetstron, och yrkande på en grundlig omvän-
delse och bättring, en lefvande tro och ett verkligt segrande
helgelselif. Han upptager därför pietismens teori om synda-
rens uppväckelse till en framskridande botkamp. Och denna
sida blir för honom en så afgjord hufvudsak, att omvändelse-
ordningen mer och mer kommer att behärska hela hans för-
kunnelse och får en öfvervikt sådan, som man icke finner hos
någon kyrkans lärare före honom. Men han icke blott upp-
tog detta lärostycke från pietismen, utan han bearbetade det
och utbildade det på ett för honom särskildt sätt, så att vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
