Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - P. H. Brown. History of Scotland, vol. 2. Cambrigde 1902. P. H. Brown. Scotland in the time of queen Mary. London 1904. Andrew Lang. John Knox and the Reformation in Scotland. London 1905. J. P. Whitney. The Reformation. London 1907. Thomas M. Lindsay. A History of the Reformation, vol. II. Edinburgh 1907. J. H. Shepherd. Introduction of the History of the Church in Scotland. London 1906. Anthony Mitchell. A short History of the Church in Scotland. London 1907. Anm. af E. L—ll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68
GRANSKNINGAR OCII ANMÄLNINGAR
färdiggörelsen genom tron, som spreds vida omkring i
Skotland. Vid sin hemkomst greps han genast af den nitiske
ärkebiskop Beaton i S:t Andrews och dömdes till bålet.
Berättelsen om hans lidande gjorde ett djupt intryck på skottarna och
väckte till lif många revolterande och reformerande krafter.
Men ärkebiskopen var en kraftfjll och energisk man, som
säkerligen gjorde hvad i hans förmåga stod att upprycka med
roten det tyska djäfvulskapet.
Många hade fått lida för sin tro sedan Hamiltons dagar,
men det var en, som mer än de andra fick ett stort inflytande
både på samtid och eftervärld. Det var George Wishart. Han
hade blifvit uppfostrad i all sin tids lärdom och hade den glöd
och vältalighet, som fordras för en stor folkledare. Med
okuf-ligt mod predikade han trots de stränga lagar, som utfärdats
mot kättare. Bland hans åhörare var Jolin Knox. Wishart
hade öfversatt den schweiziska trosbekännelsen, och den
stränga calvinism han predikade slog mer an på de fejdlystna,
half-civiliserade skottarna än Luthers friare åskådning. Redan
genom honom fick således den skotska reformationen sin tunga
prägel af dyster fanatism och frånstötande sträthet. Men mer
än tre månader fick Wishart icke predika; då var den store
ärkebiskopens tålamod slut. Det berättas, att han själf åsåg
afrättningen från ett fönster i sitt slott S:t Andrews, och att i
lågorna den döende förutsade honom, att hans slut var nära.
Ärkebiskopen var också hatad som få. Sin stora makt
använde han på det mest hänsynslösa och samvetslösa sätt;
något af religiös känsla hade han säkerligen ej. Han förde ett
yppigt lif i sitt härliga slott S:t Andrews, som han befästat
likt en medeltida borg. Men ej ens här var han säker. Tidigt
en morgon mördades han i sin sängkammare, och hans kropp
hängdes ut öfver muren af hans eget slott. Mördarne innehade
nu slottet och staden, och här i denna besynnerliga samling af
laglösa människor — somliga drifna till mordgärningen af
hämndlystnad, andra kanske mutade — här var det, som John Knox
började sin predikoverksamhet.
John Knox hade olikt de flest skottar ingen stamtafla att
ståta med. Vanligt var annars, att hvarje skotte helt blygsamt
kallade sig: »En af konungens fattiga kusiner». Men Knox
förklarade öppet, att han var af låg börd. Hans förfäder voro
troligen bönder — kanske var det af dessa sträfva, rättframma,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
