Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - P. H. Brown. History of Scotland, vol. 2. Cambrigde 1902. P. H. Brown. Scotland in the time of queen Mary. London 1904. Andrew Lang. John Knox and the Reformation in Scotland. London 1905. J. P. Whitney. The Reformation. London 1907. Thomas M. Lindsay. A History of the Reformation, vol. II. Edinburgh 1907. J. H. Shepherd. Introduction of the History of the Church in Scotland. London 1906. Anthony Mitchell. A short History of the Church in Scotland. London 1907. Anm. af E. L—ll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68 GRANSKNINGAR OCII ANMÄLNINGAR
aldrig; den stod ständigt i vägen för verkligt samarbete mellan
engelska och skotska reformationen).
Emellertid artade det sig till verkligt uppror hemma i
Skotland. De protestantiska lorderna hade ingått ett förbund »Jesu
församling» (The Lords Congregation), begynnelsen till de i
Skotlands historia så ryktbara Covenants (härom har Hay
Fleming skrifvit ett ansedt arbete The Story of the Scottish
Covenents, Edinburgh 1904). De förpliktigade sig — troligen
efter ett upphetsande bref från Knox — att »uppsäga all
gemenskap med satans församling och ej besmitta sig med
afguderi». Knox höll sig fortfarande borta, af hvad skäl tycks han
icke själf vara riktigt på det klara med, men det föreföll honom,
»som om satan vore bakom hela saken». Men när nu ändtligen all
denna jäsning tog sig utlopp i ett våldsamt uppror (1559), då
var Knox plötsligt bland sina trogna. Nu skulle det bli öppen
strid, nu visste han, att han hade väpnade män bakom sig, och
då var hans mod okufligt. Det var blott till det tysta
martyrskapet, som han aldrig kände sig kallad.
Protestanterna hade bemäktigat sig den befästade staden
Perth, och här infördes den reformerta gudstjänsten. Men när
Knox en dag som vanligt från predikstolen rasade mot
mässoffret, vågade ändå en katolsk mässpräst träda fram till altaret
för att iordningställa offret. Då blef det ett förfärligt tumult.
En ung man utöste först i ord sin ovilja. Prästen gaf honom
då en örfil, som hade till följd, att den unge mannen kastade
en sten. Denna träffade dock ej prästen utan altaret, och sä
bröt stormen lös. Den ursinniga folkmassan kastade sig öfver
prästen och altaret, förstörde helgonskrin, bilder och krucifix,
och när detta var gjort, då var det klostrens tur. Af alla de
härliga, kyrkliga byggnaderna, som gifvit Perth namnet »den
vackra staden» voro snart bara murarna kvar.
I sin historia försöker Knox kasta skulden till allt detta på
hvad han kallar »The rascal multitude», den ursinniga hopen;
men i ett bevisligen äkta privat bref till en af sina många
kvinnliga vänner kort efter händelsen konstaterar han med stort fröjd
och belåtenhet, att »bröderna refvo ner klostren i grund». —
Förstörelseverket fortsattes så öfver hela landet; flera hundra
kloster nedrefvos, och många härliga konstskatter och bibliotek
brändes, Under allt detta fortfor Knox att skrifva långa
epistlar både till Maria af Guise och till det katolska prästerskapet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
