Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - P. H. Brown. History of Scotland, vol. 2. Cambrigde 1902. P. H. Brown. Scotland in the time of queen Mary. London 1904. Andrew Lang. John Knox and the Reformation in Scotland. London 1905. J. P. Whitney. The Reformation. London 1907. Thomas M. Lindsay. A History of the Reformation, vol. II. Edinburgh 1907. J. H. Shepherd. Introduction of the History of the Church in Scotland. London 1906. Anthony Mitchell. A short History of the Church in Scotland. London 1907. Anm. af E. L—ll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68 GRANSKNINGAR OCII ANMÄLNINGAR
försäkra dessa fruktansvärda protestanter om deras läras
herravälde. Hon proklamerade, att ingen förändring af den antagna
trosläran skulle äga rum, men tillika väntade hon då också, att
intet tvång skulle påläggas henne. Denna tolerans stämde så
väl öfverens med Marias väsen. Hon kände sig själf skapad
för glädje och njutning; hvarför skulle hon då störa andras
glädje genom att ingripa i deras lifsuppfattning? (Hay Fleming,
hvilken Lindsay följer, söker i »Mary, Queen of Scots»
London 1897, med stöd af samtida dokument påvisa, att Maria
aldrig velat tolerans, utan att hon städse gömde på tanken att
utrota protestantismen och ställa Skotland i Frankrikes
ledband.) Själfull som Maria var och begåfvad med ett
märkvärdigt skarpsinne, afskydde hon ändock allt, hvari fanns något allvar,
allt som tydde på ihärdig verksamhet. Hon kunde icke länge
syssla med ett och samma ämne, och religion som ett lifsbehof
var för henne naturligtvis något fullkomligt oförståeligt. Hvad
hon älskade var dans, sång och jakt; i dessa njutningar kunde
hon gå upp, så att hon glömde sitt drottningkall, hofvets stela
hållning och hela etiketten. Någon moralisk kraft ägde icke
Maria, icke heller den stränga pliktuppfyllelsens allvar, och däri
ligger nog i mycket förklaringen till hennes lifs tragedi.
Maria Stuart kände icke John Knox och hans medhjälpare,
när hon kunde föreslå något sådant som religionsfrihet, och
hennes förslag blef också tillbörligen afvisadt. Värre än
någonsin dundrade Knox mot afguderi, förklarande att »cn mässa
var för honom förskräckligare än om tiotusen beväpnade fiender
komme in i landet för att med vålcl undertrycka religionen».
För öfrigt ångrade han sedan djupt, att han ej gjort hvad han
kunnat, d. v. s. igångsatt ett väpnadt uppror, och han ber
sedan Gud innerligt och ödmjukt om förlåtelse, att han ej varit
nog våldsam i sina åtgärder. Maria Stuart förstod till fullo den
makt, John Knox genom denna hänsynslösa
ytterlighetsståndpunkt hade öfver folket, och att det vore af stor betydelse, om
hon kunde vinna honom. Hon kallade honom därför till slottet.
Det var en storartad prakt och glans öfver hennes hof, och
själf var hon ju van att fascinera människor, hvar helst hon kom.
Hur lätt skulle hon icke besegra- denna tarfliga och simpla
man af folket. Men Knox visade sig stålsatt mot hennes
skönhet och smicker. Drottningen undrade slutligen, om han
förnekade hennes rättsliga auktoritet, hvarpå Knox svarade, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
