Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - P. H. Brown. History of Scotland, vol. 2. Cambrigde 1902. P. H. Brown. Scotland in the time of queen Mary. London 1904. Andrew Lang. John Knox and the Reformation in Scotland. London 1905. J. P. Whitney. The Reformation. London 1907. Thomas M. Lindsay. A History of the Reformation, vol. II. Edinburgh 1907. J. H. Shepherd. Introduction of the History of the Church in Scotland. London 1906. Anthony Mitchell. A short History of the Church in Scotland. London 1907. Anm. af E. L—ll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68
GRANSKNINGAR OCII ANMÄLNINGAR
för dem är karakteristiskt, framför allt den trånga intensiteten och
det tunga, sträfva, allvarliga draget, som är så utmärkande för
det skotska lynnet.
När Maria Stuart kom till Skotland, var hon endast
aderton år, och den uppgift, som låg för henne, kunde väl ha gjort
äfven den mest erfarne statsman modlös. Hon hade växt upp
vid det gladaste, praktfullaste och finaste hof i Europa, ett hof
till hälften ridderligt, till hälften litterärt. Hon hade fått
studera konst, litteratur och språk, hon hade fatt sjunga och
dansa, vara med om jakter och tornérspel. För henne hade
lifvet hittills varit blott »til lyst». Underbart vacker var hon
ju också, och underbart intagande och älskvärd. Också hade
hon bedårat hela det franska hofvet. — Men nu var hela detta
härliga lif slut. Hennes roll i Frankrike var utspelad med
hennes makes död, och hon skulle nu vända åter till sitt dystra
hemland, där allt, seder, politik och troslära, hade för henne
något hotande. Adeln hade makten, riket var mot hennes vilja
i förbund mecl England, och hennes folk bekände sig till en
annan troslära än hon själf. Det var som om hon haft en
aning om alla de stormar, hon gick till mötes; hon kunde knappt
förmås stiga ombord på skeppet, och så länge en strimma af
Frankrikes jord ännu syntes, stod hon kvar uppe på däcket
och grät. Och kanske var det än sorgligare att komma i land.
Fattigt och strängt och kallt var landskapet, hårda och råa
tycktes henne människorna. Deras sätt att välkomna henne
bidrog nog icke heller att göra henne glad. Hon fick nattliga
psalmserenader, och vid hennes högtidliga intåg i Edinburg
framträdde ett litet barn ur ett moln, liksom sändt från
himmelen, och öfverlämnade till henne Edinburgs nycklar, en bibel
och en psalmbok. För att erinra henne om den förfärliga hämnd,
som Herren, enligt den heliga skrift, lät öfvergå afgudadyrkare,
hade man under hennes färd framställt bilder af de dödsstraff,
som träffat alla gamla testamentets gudsförnekare, och det var
med stor möda man fick ledarne att afstå från att förevisa
skådespelet af en präst som brändes på altaret, under det han
upphöjde hostian.
Men när Maria Stuart ändå vågade fira mässan i sitt eget
kapell, då blef det mer hotande. En hop fanatiska människor
af »Guds församling» samlades utanför och ropade, att man
borde döda afgudaprästen. Maria Stuart insåg, att man måste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
