Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Granskningar och anmälningar - P. H. Brown. History of Scotland, vol. 2. Cambrigde 1902. P. H. Brown. Scotland in the time of queen Mary. London 1904. Andrew Lang. John Knox and the Reformation in Scotland. London 1905. J. P. Whitney. The Reformation. London 1907. Thomas M. Lindsay. A History of the Reformation, vol. II. Edinburgh 1907. J. H. Shepherd. Introduction of the History of the Church in Scotland. London 1906. Anthony Mitchell. A short History of the Church in Scotland. London 1907. Anm. af E. L—ll
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i68 GRANSKNINGAR OCII ANMÄLNINGAR
äro långt mer benägna att höra musik än att läsa och höra
Guds heliga ord, och musiker anstå dem bättre än visa och
allvarliga män, som genom hälsosamma förmaningar kunna till
en del kväfva det högmod, som djupare än hos andra inrota
sig hos furstar». Men detta var ju mildt i jämförelse med alla
de hänsynslösa och grymma förolämpningar, han utslungade
mot Maria från predikstolen för hennes osedliga och lättsinniga
lefverne. Äfven yttre olyckor skrefvos på Marias konto. Det
hade varit dålig skörd, emedan drottningens lyx retat Gud
(som Knox ansåg vara mycket lättretlig), så att han uttalat sin
förbannelse öfver markens frukter. »Men ack, hvem ser den
verkliga orsaken till allt vårt elände?» Knox teologi var enligt
Lang i släkt med de vilda folkslag, som offra sina konungar,
när vädret är ogynnsamt. »Prästerna», säger Knox med
tillfredsställelse, »bedja dagligen, att Gud ville omvända
drottningen eller också bevilja henne ett mycket kort lif.» (Det
behöfver väl knappast erinras om, att i den protestantiska
historieskrifningen John Knox vanligen framställes som alira störst just
i sitt förhållande till Maria under den första tiden, då han
oegennyttig och obesticklig, stod fast vid sitt ideal, under det hans
vänner till höger och vänster föllo för Marias oemotståndliga
tjusningskraft och ekonomiskt fördelaktiga erbjudänden. »Det
var icke Knox, som sökte audiens hos Maria, utan hon, som
ville förstöra honom; han ensam synes från början hafva
genomskådat hennes från alla skrupler fria karaktär; hans tvekamp
med henne var en strid mellan medeltida envåldsmakt och
nyfödd folkmakt», säger Lindsay.)
Slutligen förlorade Maria tålamodet, när han lade sig i
hennes giftermålsplaner och offentligen nedkallade Guds hämd
öfver hela riket, om hon valde en otrogen. Hon förebrådde
honom hans djärfhet och besvor honom att icke så offentligen
skända henne. När man läser om allt, hvad Knox vågade säga
och göra, måste man verkligen draga den slutsatsen, att han
var Skotlands mäktigaste man. Ingen af alla dem, som han
förolämpat, vågade företaga något mot ledaren af den
fruktansvärda och krigiska »Jesusförsamlingen», och säkerligen hade det
varit klokast af Maria att gifta sig med Knox själf, ty han var
nog den enda, som kunnat försvara både henne och sig själf-
Alla Knox hotelser till Maria om evigt straff voro
emellertid förgäfves. Maria trotsade honom och de protestantiska lor-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
