Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - Emil Liedgren. J. O. Wallins ungdomsutveckling, betraktad med hänsyn till hans senare verksamhet - III. Uppsalatiden (1799—1804)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
. EMIL LIEDGREN
höra, att han »sedan en längre tid gjort sig mycken möda
med den unge mannen».1 Från omkr. 1804 kan man också,
synes det mig, spåra ett nytt inflytande i Wallins diktning,
liksom i hans hela tänkesätt. Något mera världsmannamässigt
och reflekteradt kommer till, en större teknisk skicklighet men
också en viss servil undfallenhet för den akademiska smaken,
mot hvilken han visserligen aldrig opponerat, men af hvars
regler hans dock hittills varit tämligen oberoende.
Aret 1804 är Wallins sista uppsalaår. Han är då andre
kurator i sin nation (V3—5/12) och speciminerar mot slutet af
året för docentur i ästetik med en dissertation öfver Horatius.
Det lilla häftet (18 sidor) De Quinto Horatio Flacco Lyrico är
ett stycke grann latinsk retorik, som löper ut i en uppmaning
till alla unga skalder att flitigt studera Horatius och bilda sig
efter honom. För oss intressantast är det parti, där WTallin
behandlar Horatius’ lifsåskådning: epikureiSmen. Epikuros är den
store mannen, hvars rykte nu ändtligen håller på att bli
reha-biliteradt. Länge såg man i hans lära blott en eftergift för
människans sinnliga böjelser. Men en senare tid har vågat
gifva honom åter den ära, han förtjänar. I korthet refererar
Wallin den epikureiska lifsåskådningen, sådan 1700-talets
borgerliga lifskonstnärer fattade den. Man bör njuta af de
oskyldiga nöjen, naturen bjuder oss, men ej hejdlöst och oförnuftigt
utan med klokt iakttagande af måtta och själfbehärskning. Blott
så vinner man en lugn och ångerfri ålderdom. Men skulle det
bli nödvändigt t. ex. för fosterlandets skull, måste man vara
beredd att underkasta sig smärta och lidande, ja t. o. m. döden.
Hvad särskildt Horatius angår, framhålles hans förnöjsamhet
som ett lärorikt exempel för oss: han kan hjälpa oss att bära
fattigdomen med tålamod och rikedomen utan förhäfvelse och
till sist lämna lifvet — det må ha varit bekymmerfullt eller
gynnadt af lyckan — under tacksägelse till gudarne, som gifvit
oss det.
Det är rationalismens fromhetstyp, som här kommer fram.
Och dess starka sida är väl just den tacksamhet inför lifvet,
som här berörts. Fromhet utan tacksamhet är ett oting. »Att
äta godt, att sofva godt och likväl därvid känna sig eländig
och göra sig sjelf och andra lifvet surt är en usel religion»
(Geijer). Rationalismens förtröstan och tacksamhet äro den gamla
1 Ljunggren, a. a. III: sid. 523, Leopolds bref till Rosenstein n/ia 1808.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
