Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - Emil Liedgren. J. O. Wallins ungdomsutveckling, betraktad med hänsyn till hans senare verksamhet - III. Uppsalatiden (1799—1804)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. 0. WALLINS UNGDOMSUTVECKLING
65
visa frändskap med den pietistiska fromheten genom sin
hängifna, innerliga, stundom nästan tungsinta stämning. Lidandet
besjunger Dahl med en viss förkärlek. I sin döfva och mörka
klang påminna hans psalmer ej sällan om Wallins. Men äfven
hos Dahl kommer ibland det reflekteradt sentimentala,
evdämo-nistiska draget i tidens religiositet fram: »Christne, kännom i
wår själ Nöjet af att göra wäl», kan han t. ex. skrifva i en
psalm med rubriken »Christelig Sedolära». Och för en
öfver-gångstidens man som Dahl är det väl ganska betecknande, att
han efter läsningen af Leopolds Ideer till en populär filosofi
öfver Gud och Odödlighet bekände: »aldrig ledde oss någon
tänkare så som denne».1 Här fick man hvad man i bildade
kretsar önskade: en ometafysisk, på den af upplysningens vänner
gärna omhuldade moralkänslan byggd framställning af det högsta
väsendets och »ett tillkommandes» realitet.
Innan vi lämna Wallins uppsalatid borde vi väl äfven kasta
en blick på det umgänge, hvari han lefde. Det är ej mycket
vi veta om hans studentkamrater. Enligt Carl Jacob Dahl skall
han ha varit mycket tillsammans med den något äldre Lars
Fredrik Gravander, som var känd för vittra intressen och dog
som läkare i Falun 1815. Af Wallins Fägnerim till honom (1805)2
kan man se, att de varit nog förtrogna vänner, för att Wallin
ej skulle behöfva frukta att bli missförstådd, om han i
Gra-vanders sällskap riktigt släppte gäcken lös. Det är en klen
psykologi, som af en persons yttranden eller beteende i vissa
uppspelta ögonblick menar sig ha rätt att sluta till att personen
i fråga egentligen tänkte och kände så, som han i dessa
ögonblick lät påskina, och att hans vid andra tillfällen och i
andra situationer ådagalagda allvar och stränghet blott var en
antagen mask, en officiell förklädnad. Med sin käre Horatius
kunde Wallin ibland finna ett nöje i att gyckla och skämta med
hvad som helst. Insanire juvat och dulce est desipere in loco,
dessa romarskaldens mänskliga ord förstod han. »Löje och
allvar äro blott tvenne motsatta ställningar, från hvilka man
skådar lifvet och dess fenomen» skrifver Adolf Törneros en gång,
och citerande det sist anförda horatianska ordstäfvet fortsätter
1 Ljunggren a. a. III, sid. 179.
2 Meddeladt af Ruben G:son Berg i Ord och Bild 1908, sid. 621 f. I
något förändrad gestalt läses det i 1878 års upplaga àf Wallins Saml.
Witter-hetsarbeten, sid. 387.
Kyrkohist. Årsskrift 1910. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
