Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - Emil Liedgren. J. O. Wallins ungdomsutveckling, betraktad med hänsyn till hans senare verksamhet - IV. Informatorstiden på Boo (1804—1806)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84_
och gyckla med de anspråkfullares ofta misslyckade
beskäftighet. Politiska intressen, vetenskaplig forskningsifver, krigisk
bragd, också streberns hetsjakt efter ämbeten och inflytande,
allt möttes med samma löje. Endast sällskapsglädjen, vinet
och kärleken skulle äga något värde. Ett slags recept till visor
med detta program tycks ha funnits: man låter krigaren,
»pedanten», den svärmande skalden, politikern och penningkarlen
passera revy, alla afspisas med ett skämt för sina onödiga
mödors skull, och så bröstar sig slutligen sällskapsbrodern som en
upp- och nervänd farisé, att han ej är såsom dessa andra
människor.1 Det är föga af gosselynne i denna sällt mysande
belåtenhet, föga också af manligt robust och öfverdådig
munterhet, snarast är det något gubbigt cyniskt i dessa visor
(Franzéns undantagna) liksom ju gubbåldern gärna bildar
perspektivet i dem. Fosforisternas ungdomliga harm öfver den
epiku-reiska dryckesvisan i Valerius’ stil verkar åtminstone på mig
uppfriskande. »Hur ofta uppmanas man icke att med lugn se
det storas undergång, endast man kan i trygghet fortvegetera
sitt eget föraktliga väsen», heter det t. ex. i en dialog mellan
Josef och Julius i Polyfem.2 Den »bachanaliska uppsluppenhet»,
som Malmström3 finner i denna tids sällskapsvisor, är så
betänkligt reflekterad och på sitt vis moraliserande, att den i
själfva verket ingalunda väcker något ogillande på grund af
»stoisk fördom» utan snarare af alldeles motsatt grund. Väld.
Vedel betraktar ej den valeriusska visan med samma blida
ögon, som våra svenska litteraturhistoriker i allmänhet gjort:
han talar om dessa dikters »utrolige Plathed», deras »beskedent
idylliske Filisteri», deras »Jordsnusertone» o. s. v.4 Det
betänkliga är just den moraliska bismaken, som låter oss
förstå, att det ständigt idisslade talet om hjältens, tänkarens,
skaldens och statsmannens dårskap icke är bara uppsluppenhet
och stundens skämt, och vidare den doft af cant, af hycklad
1 Man jämföre fru Lenngrens Min sällhet, Silfverstolpes Sällheten,
Valerius’ Önskningarna, Wallins »Jag vill rusa, ryter hjelten» och »Ingen lager
må kransa min hjässa». Valerius är särskildt svår mot filosoferna
(Vetenskapsrustningen, Storskrytaren), speciellt mot Kant, som vill »med sofismer
qväfva den milda känslans luft».
* Polyfem IV, n:r 21, 22.
3 Saml. Skrifter IV, sid. 237 f.
4 Vedel, a. a. sid. 139 f. och flerst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
