Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och Undersökningar - Emil Liedgren. J. O. Wallins ungdomsutveckling, betraktad med hänsyn till hans senare verksamhet - IV. Informatorstiden på Boo (1804—1806)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J. 0. WALLINS UNGDOMSUTVECKLING
83
innehållet har någon djupare betydelse för honom. Det kan
ju vara en ren stilöfning, en öfversättningslek för formkänslans
och språksinnets uppdrifvande. I Röst ur grafven var ju
»nöjets ros» en farlig tingest med sårande taggar. Skulle nu två
och ett halft år efteråt nöjet ha blifvit människohjärtats
innersta drifkraft? Franzén förkastade med afsky Helvetius’
chockerande lära, enligt hvilken »nöjet blir all vishets högsta bud» (i
En blick på det adertonde seklet), och i hvarje fall får man
väl antaga, att Wallin ej så fattat La Nature du Plaisir. Att
Wallin liksom Tegnér och Franzén (för att icke tala om de
tidigare gustavianerna Kellgren, Leopold ochOxenstiernam.fi.)
i ungdomen delat hela den litterära samtidens beundran för
»den Gudomlige Skribenten», därom vittnar hans Épitre till
grefvinnan Cronstedt (tr. 1807), och man kan ej stort förvåna
sig däröfver. Det besynnerliga är, att han väljer just denna
Discours att öfversätta. Med tanke på Wallins senare poetiska
alstring kunde man ha väntat, att ett ämne som t. ex. Le
dés-astre de Lisbonne skulle haft mera lockelse för honom.1 Men
den naiva optimism, som han vid denna tid synes ha omfattat,
har väl stötts tillbaka af Voltaires häftiga angrepp på den
leibnizska teodicén i just sistnämnda poem. Nöjets Förswar
rör sig däremot helt och hållet inom den sfär, där den ljusa
och tveklösa tron på det högsta väsendets »gränslösa mildhet»
härskar, således inom samma sfär som Uppfostrarens religiösa
parti.
Det enda förhållande, som synes kunna tala för att Wallin
varit personligt intresserad af tendensen i sin
voltaireöfversätt-ning, skulle väl vara det, att en del samtida eller något senare
dikter af hans hand luta åt en ganska epikureiskt färgad,
egoistiskt passiv lifsuppfattning. (Jämför ock afhandlingen om
Horatius!) I den sällskapskrets, som samlades hos grosshandlaren
Björk Svensson och bland sina medlemmar räknade Choræus,
Valerius, Kullberg, Rutström, Wallmark och någon gång äfven
Franzén (då denne om somrarna besökte Stockholm), lärde
Wallin, om han ej kunde konsten förut, att emfatiskt prisa det
vegetativa och animala lifvets njutningar och samtidigt nedsätta
1 Utom Kellgrens förutnämnda öfversättning af den i Voltaires Poémes
et Discours en vers ingående Précis de l’Ecclésiaste ägde den svenska
litteraturen vid denna tid en öfversättning af Discours sur tes inégalités des
Conditions af A. G. Silfverstolpe.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
