Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, Granskningar och Anmälningar - Hj. Holmquist: Innocentius III - I. Rome et L’Italie, 1904, 3:e uppl. 1907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR 223
fiera sig med lekmannaandan; kommunernas önskningar och
behof blefvo allt mera oförenliga med en kyrkochefs herravälde.
En utförlig skildring ägnar Luchaire åt kampen om
konungadömet »De två Sicilierna» mellan tyskarna och påfven, där den
senare t. o. m. kallade saracenerna till hjälp. I denna strid får
man en lefvande föreställning om den energi och arbetskraft,
som I. kunde utveckla. Nödvändigheten för påfvedömet att hindra
den sedan Henrik VI så farliga föreningen af Sicilien och Tysklands
kejsarkrona och intrigerna härom äro välbekanta från våra vanliga
historier. Efter mångårig anarki på Sicilien inträdde med är
1208 äntligen relativt lugn för I., då hans auktoritet erkändes,
och hans skyddsling Fredrik II under hans protektion började
taga personlig del i styrelsen. Det är en högst intressant
beskrifning, som Luchaire här lämnar öfver Fredrik som ung, hans
brokiga omgifning och dess betydelse för Fredriks karaktär och
bildning. Fredrik erkände ock väl de tjänster, påfven gjort
honom, men visade snart sin lust att själf styra. I hade
åtskilligt att klaga öfver. Men Fredrik var allt för beroende af
I., för att han skulle ta upp strid. I. räddade honom ock från
ett anfall af Otto af Tyskland, gjorde honom till romersk konung
och slutligen till kejsare, i rak strid mot sin politiska
grundtanke. Han trodde, att Fredriks tacksamhet för alltid skulle
binda honom vid påfvestolen. Fredrik erkände ock 1212 helt
påfvedömets suveränitet öfver Sicilien, lofvade 1215 att göra
korståg samt förband sig 1216 högtidligen att dela tyska
kejsardömet och sicilianska konungadömet på två olika söner. Så
trodde sig I. ha tryggat sin politiks seger. Det var ej enda
gången den store människokännaren kalkylerade fel.
Samtidigt med detta jättearbete på hela Italiens läggande
till sina fötter ägnade I. sin kraft på att reformera kyrkans
centrum, kurian. Personligen rättskaffens sökte han minska de
ekonomiska missbruken. Men hans världspolitik gjorde, att tvärt
om under hans pontifikat den finansiella exploateringen af
kristenheten tog ett stort steg vidare. — Kurian och påfvebostaden voro
ännu förlagda till Lateranen; men I. gjorde Vatikanen beboelig
och på modet genom att tidvis bo äfven där; som en ifrig
byggherre älskade han mest närheten till Peterskyrkan, »världens
heder och prydnad». — Därmed var ej hans arbetsområde
ut-tömdt; kanske mest upptogs hans tid af domaregöromål. Han
var ju ock president i ett tribunal, dit hela världen vädjade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
