Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, Granskningar och Anmälningar - Hj. Holmquist: Innocentius III - II. La croisade des Albigeois, 1905, 2:a uppl. 1907
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR
227
mördades i Toulouse, och Raimond fick skulden (jfr Henrik II
och Thomas Becket). Detta mord framkallade Raimonds ruin,
dynastiens undergång och ett helt folks utrotande. Flammande
af vrede predikade Innocentius korståget mot den nu bannlyste
fursten och alla kättare i Midi. Valdenserna, som kanske voro
lika talrika som katarerna, sammanblandades nu i ifvern med
dessa och fingo dela deras öde. »Chanson de la Croisade»
hetsade sinnena. Påfvens legat i Frankrike, abboten af Citeaux
Arnaut-Amalric, blef själen i organiserandet och utförandet
af kättarekriget, Midis onde ande. Den synlige ledaren slmon
de montfort var blott armen. Ett diplomatiskt nederlag led
I. så till vida, att han ej lyckades skjuta fram Filip August till
aktivt deltagande; korståget blef så uteslutande ett kyrkans
företag, dirigeradt af Roms legater. Samma indulgens beviljades,
som eljes kunde vinnas blott genom den fruktade resan till
Jerusalem; tillströmningen blef ock stor. Raimond sökte
besvärja stormen genom den djupaste förödmjukelse, som en
feodal suverän underkastat sig; han måste vid den mördades
graf svärja att förena sig med korståget! Det var för sent.
Vi gå förbi den utförliga skildringen af kriget i alla dess
faser och med dess gräsligheter. Intressant är, hurusom Luchaire
uppvisar, att de påfliga legaterna faktiskt satte den mäktige
Innocentius III utanför spelet och med härens hjälp ledde
korståget i helt annan anda och riktning än han menat. Med
jesuitisk hänsynslöshet kringgingo de påfvens förordning, att inga
kättare finge afrättas; »det är med utomordentlig fröjd, som
våra pilgrimer bränna stora mängder kättare» skref en af
deltagarna. Trots att Luchaire undviker alla rafflande beskrifningar,
ryser man tillbaka för hvad han har att förtälja om de kristna
korsfararnas och påfvetjänarnas framfart; här är en af
kristenhetens värsta skamfläckar. — Innocentius hade uppdragit åt
legaterna att skydda Raimonds dynasti i besittningen af sina
områden. Men de bannlyste honom trots hans underkastelse,
beljögo honom hos påfven, drefvo honom slutligen till öppet
motstånd, läto Simon eröfra några af hans befästa städer och
uppdrogo 1212 åt denne herraväldet öfver hela det toulousanska
riket. Simon af Montfort hade ock genom en personlig
tapperhet, som t. o. m. i hans riddartid ansågs oerhörd, och genom
en outtröttlig energi möjliggjort segern. Men när han nu
kallades till härskare, utfärdade han 1212 en mycket klok förord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
