Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, Granskningar och Anmälningar - Hj. Holmquist: Innocentius III - V. Les royantés vassales du Saint-Siège, 1908 - VI. Le conceile de Latran et la réforme de l’église, 1908
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR
239
dock af ännu outredd anledning plötsligt fogade sig; detaljerna
förbigå vi. Där fördes äfven ständiga strider om
biskopstillsättningar och skatter, som kungen ville bestämma öfver i sitt
land; han behandlade, när han behöfde pengar, sitt klerus föga
bättre än sina judar. I. vågade här aldrig, trots mycket gräl,
gå till öppen brytning. Först sista året, när Filip Augusts son
ville eröfra England, hotade I. med bannlysning; men han dog,
innan han hann verkställa hotet. — Om Innocentius sålunda såg
hela Europa underkastadt påfvens religiösa ledning såväl som
hans feodalt-världsliga regering, hade dock en enda nation,
Frankrike, hållit sig fri från vasallskapet till Rom. (Det är en
påfallande brist i Luchaires arbete, att när han så utförligt
teckner I:s diplomati och ingripande rundt om i världen, ej ett
ord ägnats ät hans betydelse för Sverige och Norge; Luchaire
skulle där funnit saker af stort intresse för hans totalbild, både
påfliga segrar och nederlag.) Det kapetingiska kungahuset var
redan allt för själfständigt, och dess folk följde efter. Filip
August hade en gång tagit skriftligt löfte af baronerna att ej lyda
påfven, om denne ville tvinga konungen till något för landet
skadligt. Det är första exemplet på sammanslutning mellan en
fransk konung och hans feodalfolk till stöd mot Rom. Här
var ett föredöme gifvet för Filip den sköne.
VI. Le concile de Lat rau et la rëforme de Péglise, 1908.
De fem första banden behandlade hufvudsakligen
Innocentius’ politiska och kyrkopolitiska verksamhet; det sista upptager
hans direkt kyrkliga arbete och utgör därigenom på samma
gång en sorts sammanfattning af det kyrkohistoriska innehållet
i de föregående delarna. Det är den första större
sammanhängande teckning af fjärde laterankonciliet, som vi äga.
Redan i april 1213 utskickades kungörelse om ett allmänt
koncilium till 1 nov. 1215. Mera än två års förberedelse ansågs
nödvändig. Innocentius ville göra konciliet så omfattande som
möjligt; han kallade ärkebiskopar, biskopar, priorer,
kongrega-tionsschefer, abbéer och alla ej bannlysta konungar. Konciliet
blef ock för världen det mest synliga beviset för den högsta
andliga och världsliga makt, som I. förvärfvat. Här förelågo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
