Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, Granskningar och Anmälningar - Sjöholm, Josef. Luthers åskådning i kampen mot klosterväsendet, Lund 1908. Anm. af H. Lundström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH GRANSKNINGAR
315
med orden ’Hvar man tager icke detta ordet, utan de, åt hvilka
det blifver gifvet!’ — Visserligen bär han ännu munkkåpan och
niunktonsuren. Men göra kåpan och det rakade hufvudet en munk?
’Allt är edert’, säger Paulus, ’men I ären Kristi’. När samvetet är
fritt, är den mest öfverfiödande frihet för handen. Därför är hatt
nu munk och dock icke munk, en ny skapelse, icke af påfven, utan
af Kristus. Ty äfven påfven skapar, men blott döda beläten. Han
har varit en af dessa, men är det icke mer. Det har varit med
honom som med den vise, som bekänner, att han genom villfarelsens
makt varit i fara att dö, men genom Guds nåd blifvit frälsad. —
Men till följd häraf, och härmed får hans framställning ... en
ny vändning, finns det en, som har större rätt till honom än hans
egen fader. Dat är Han, som förlossat honom. Nu befinner han
sig icke längre i en konstlad, utan i en sann dyrkan af Gud. Ty
han är stadd i ordets tjänst . . . Utan denna kallelse af Kristus,
skulle han numera icke utan fara för sitt samvete, kunna underlåta
att lyda sin fader. (Not.: Han kan väl icke syfta på annat än
hans kraf, att han skulle välja en annan uppgift i lifvet). Här visar
sig, det han nyss sagt, men som hvarken hans fader eller han själf
förut förstått ... I den skrift, han nu sänder, står att se, hvilken
härlig frihet han nu har vunnit genom Kristus, På samma gång
som Kristus har gjort honom till allas tjänare, är han icke någon
annan underdånig än honom allena. Han är hans, som det heter,
omedelbare biskop och förman. Någon annan känner han icke
mer. Har denne hans herre nu ryckt ifrån hans fader en son, så
har han gjort det, för att han skulle vara till tjänst för många hans
söner; och däröfver tror han också, att hans fader är glad.
Utsikterna äro visserligen hotande: påfven är vred och kommer kanske
att döda honom. Men han tror fullt och fast, att den dag är nära,
då hans välde skall störtas. Han slutar ...»
Äfven vi låta honom (Luther, icke påfven) här sluta, ehuru
han (författaren) i sin bok fortsätter länge nog med sina han,
hans och honom.
Vi behöfva väl knappast nämna, att det för oss varit allt
annat än angenämt, att nödgas konstatera, att denna bok icke
äger den betydenhet, som i hufvudstadspressen nyligen gjorts
gällande. I själfva verket öfverraskades man öfver, att detta
arbete, som i facklitteraturen erhållit ett sådant bedömande som
det af prof. Gummerus’ i finsk Teologisk Tidskrift gjorda, just
nu, då mer än två år förflutit sedan det utkommit från
trycket, börjat erhålla spaltlånga reklamer i dagspressen. Men
måhända är förklaringsgrunden till detta förhållande mindre att
söka i arbetets än i förf:s »betydenhet». — Nåväl, äfven rec.
skattar honom synnerligen högt både såsom personlighet och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
