Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Sven Rosén. Skrifter (forts. fr. föreg. årg.) - VI. Om himmelrikets nycklar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TO
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
dom, som hafwa Christi anda, Rom. 8:9), och det icke allenast så,
at de äga rätt deruti (?), utan ock at dee dem bruke måga (såsom
Christus dem lährer), ty wij skola ingalunda bära wåld på Christi
ord (i Matth. 18), derest han dem trognom i gemen säger: »Hörer
han tig, så hafwer NB tu förwärfwat thin broder». Item, hörer
han icke de församlade bröderna, så hålt du honom såsom en
hedning på jordene etc. Item »ther twå af eder komma öfwerens
på jordene,... hwar två eller tre äro församlade i mit namn, ther är
jag mit ibland them». I hwilka språk den fullkommeligaste rättighet
och förwaltning1 af nycklarne på det fullkomligast[e] tillägnas och
bekräftas allom, som så giöra, at de må binda och upplösa, så framt icke
någon wille förneka Christo sielf2 rätta bruket af nycklarna, »när han
är mit ibland twå». Att rätt förstå desse Lutheri ord är till wetande,
at han tahlar om c[h]ristna och icke om så blinda och döda lutheraner,
som nu finnes. Hör ur hans Kyrkio-Postilla (pag. 664, edit. 1710)
på Pingstdagen, deräst han talt om Andans gåfwor: »In summa»
säger han, »een Christen är en sådan, genom hwilken Gud både
tahlar, lefwer och giör, hans tunga är Guds tunga, hans hand är
Guds etc. Sij, hwad för en stor sak den menniskian är, som är en
Christen eller, som Christus säger, håller hans ord (Joh. 14), en
rätt unders-meniskia på jorden, som för Gud giäller mehr än
himmel och jord, ja et lius för världen, i hwilken (meniskia) Gud är alt
och hon i Gud alt förmåhr och giör. Men för världen är hon ganska
diupt och högt förbårgat och obekant, världen är och intet värdig
at kiänna sådant folk, utan måste ackta dem för skotrasor (1
Cor. 4: 13).
§ 15. Under önskan och bön at ernå denna lycksahligheten
gåm3 wi nu till det sista brefwet, som Hr Biskopen dat[erat] den 23
De-cemb. 1737, derest han mycket illa utropar Jonae prophetens
fräs-telse (i Jon. cap. 4) såsom en ohörlig och alla exempelöfwerstigande
arghet och emotsträfwoghet mot Gud, onsko öfwer Guds mildhet.
Så omilt dömmer Hr Biskopen om en Guds prophete (Math. 16: 4),
een helig Guds man (2 Petr. 1: 21), een Guds tienare (2 Reg. 14: 22),
som råkat i frästelse (Luc. 15: 28, 32) och icke hade en så lät kallelse,
som världen nu gifwer med ähra och rikedomar, utan hade stor orsak
at fruckta, sedan han gick till råds med kiött och blod (Jon. cap. 1).
Herr Biskopen exagrerar Jonae olydna och otålighet så otroliga
högt, på det de lättsinniga skola troo, at en ogudacktiger kan predika
Guds ord. Wij weta dock af föregående språk, at Jonas hade en
1 P. förvaltning,?». 5 P. sielf och. 3 P. gåom.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
