Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Sven Rosén. Skrifter (forts. fr. föreg. årg.) - VIII. Om evangelisk tolerans i religionsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
J><?
MEDDELANDEN OCH AKTSTYCKEN
böckerna på fingrarna utantil, så äro de dock blinde innantil
(i Joh. 2: 9, 11) och kunna intet annat än hvsa och utsprida (i
samtal och dragande exempel) idel förföriska maximer och
prac-tiska willo-meningar. Doct. Majus in Dissertione de haeresi practica
betygar, at den är eij mindre en kättare, som far wilse från et
christeligit lefwernes rätta wäg och går sina egna wägar, än den,
som i theorien går ifrån den uppenbarada läran.
At de ogudaktigas samtal, omgänge och exempel äro wäldige
wilfarelses predikanter, det är allom bekant. »Verba movent,
exempla trahunt». Men de rigoureuse orthodoxi äro partiske,
när de i riket hysa och promovera dem, som dageligen utsprida
practiska kätterier, men bortjaga, fängsla och straffa dem, som
kunna fara wilse i theorien eller ock offta äro bättre än de både
i theoria och praxi. Ty man wet de påfwiskas och deras döttrars
procedurer, nemliga den beskylles för willfarelse och säijes
förtyda Skrifften, som förstår henne annorledes än (magistri nostri,
qui vocantur ecclesia) effter fädernas enhälliga tradition och
con-sens, ware sig i de symboliska böckerna eller andra menniskliga
skriffter, hwilke wäl endels, såsom scripta patrum, i god mening
warit sammansatte (cfr Lib. symb. pag. 572) men blifwit sedermera
missbrukade af secteriska sinnen til andras samwets förtryck,
bindande och förblindande.
§ 27. De påfwiskas samwets-twingande stadgar och
ochriste-liga förhållande i religions-mål borde billigt wara så styggt
och förskräckeligit i protestanternes håg och minne, at desse borde
billigt bedja Gud bewara dem för hinas fall, hälst som Gud aldrig
befallt dem sådant. Religions saker woro wäl så orne och
angelägna för Christo och hans apostlar, at de wäl försedt effterwerlden
med tydeliga bud om kättares förjagande, så framt detta i deras
råd befunnits rätt och tilbörligit. Men nu finnes i hela Nya
Testamentet intet bewis derpå, at öfwerheten bör å Christi wägnar
med borgerliga straff (wanryktande, infame, bandlysning, fängelser
på wattn och bröd, långwariga arrester, landtförwisning,
närings-betagande, afstängande från civil-beställningar med mera sådant)
anse och belägga dem, som icke wille wedertaga Jesu lära, än mindre
menniskio-stadgar och inbillningar. Jesus Christus talte icke
illa derpå, at grofwe kättare, saduceer och phariseer tolererades
i Judalandet at där bygga och bo. Men han berömde den
kärleken, som wistes af samaritan mot en främmande religionsförwandt
{Luc. 10: 29, 30). I Gamla Testamentet finnes icke heller, at David
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
