Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Meddelanden och aktstycken - E. Linderholm. Sven Rosén. Skrifter (forts. fr. föreg. årg.) - VIII. Om evangelisk tolerans i religionsmål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ROSÉN", OM EVANGELISK TOLERANS I RELIGIONSMÅL
6l
fällning at lara evangelium, ty tränge hon sig icke in i annars
embeten.» Artic. 7, de Potestate ecclesiastica. Hafwa nu
prästerne af Gud undfått denna fullmakten och hafwa de skiäligt
wid ordination swurit på denna symboliska boken, hwi giöra de
nu twert deremot? Hwi försumma de evangelii predikande hela
riksdags året? Hwi bedia de, at öfwerheten wille hägna siälarna?
§ 48. Sanningen säger så: Hade de warit Christi tienare, så
hade de dristat på sin principal. Men nu hafwa de ohelgat honom
(Num. 20: 12), ity de anropat en köttslig arm om jordisk wapn
och lekammeligit efftertryck til at hägna Guds wingård och förswara
det, som de kalla Christi sanning (Jer. 17: 5, Es. 30: 1, Os. 8cap.).
O, wore Christus deras principal och hiärtans herre, då hade
de skarp swärd, Andans krafft och Guds ord, hwarigenom de såsom
apostlarne blefwo mäktige nog utan förstars arm til at förswara
sanningen (Ebr. 4: 12, 13; Es. 49: 2, Apoc. 19: 15, Mal. 2: 7; 2 Cor.
10: 4—6). Mahomets Alcoran och hedningarnas bedrägeliga
bilder betarfwa brachium seculare, werldslig makt, til at förswaras
med, men icke så Christi andeliga rike och lefwande sanning (1
Macc. 1: 57, Jer. 51: 17, Joh. 18: 36, 37; Matth. 26: 52, 53).
§ 49. Wore deras wilje wänd til Gud, såsom en rättsinnig Levi
eller Christi widhängare (Gen. 29: 34; 1 Cor. 6: 17), så blefwo de
snart warse, at de icke äga Christi mäktiga sanning i deras hiärtan
utan allena en gyllene bild i hufwud och böcker, hwarigenom de
årligen hafwa sin timeliga fördel (Act. 19: 23, Dan. 3).
Om dem, som effter Levi onda exempel (Gen. 34; cap. 49: 7)
bruka list och wåld emot kättare och än mer emot stilla Guds och
Sweriges barn, besannas Herrans ord mer och mer, då han säger,
Mal. 2: 7—9: »I ären afgångne från wägenom och hafwTen förargat
många i lagen och hafwen brutit Levi förbund (Deut. 10: 8, 9).
Ther-före hafwer jag ock giordt, at I föraktade och försmädde ären för
allo folkena, effter I icke hållen mina wägar och sen til personen
i lagen.» O, at de dock således besinna måtte, at den som med
lit på menniskior föraktadt Gud, med rätta kommer äfwen sielf
på skam (1 Sam. 2: 30).
§ 50. Härmed har jag nu sökt at fullgiöra, hwad mig i detta
målet ålegat (Col. 4: 17). Och om än så händer, at månge af
prästerskapet wilja skämma dens fattigas råd (Ps. 14: 6), så hoppas
jag likwäl, at andre, som förr legat blinde och bundne under deras
auctoritet, lärdom och wälde, skola en gång få se up och i Herrans
krafft slita deras band och täckelsesönder (Judic. 16; Ezech. 13: 23).
Kyrkohist. Årsskrift 1911. 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
