Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Olof Bergstrandh. Det kristliga och kyrkliga lifvet inom Hernösands stift under 1800-talets förra hälft (till 1858)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13°
OLOF BERGSTRANDH
huru förliker sig Kristus med Belial?1 Somliga hyste för öfrigt
de besynnerligaste inbillningar. Så hade
Hammerdalssepara-tisterna fått för sig, att syndaångern vore af ondo. Ty,
resonerade de, allt som icke kommer af tron är synd; men nu går
ångern före tron och kan alltså icke komma af tron; alltså är
ångern synd. Onekligen ett fullkomligt logiskt resonemang!
Lutheraner synas emellertid alla de separatister, hvarom jag
hittills talat, ha varit. Baptister reste visserligen omkring på
skilda håll i stiftet och sökte både muntligen och med
strö-skrifter vinna proselyter, men efter hvad det synes, hade de än
så länge endast i Sundsvallstrakten rönt någon större framgång;
där hade nämligen en skara af deras trosbröder söndrat sig
från kyrkan. Hvad åter de antinomistiska svärmeandarne
beträffar, var det ju ovist nit för lutherdomen, som dref dem ur
kyrkan. För dem var Luthers förklaring af Galaterbrefvet en
kär läsning vid sidan af Luthers postilla, hvars uttalanden mot
de romerskt-katolska prästerna de utan vidare lära ha tillämpat
på svenska kyrkans präster.2 Ohöfligheten mot dessa
öfver-skred också emellanåt alla gränser, får man blott tro hvad som
berättas ha händt kyrkoherde Fjellner i lappmarksförsamlingen
Sorsele:3 då han efter gudstjänstens slut skulle hem till
prästgården, förföljdes han på vägen af separatister, som spottade
på honom och ropade, att de sågo djäflar i hvart enda veck af
hans kläder.
Äfven utan att skilja sig från kyrkan funnos de, som
klagade öfver hennes förfall, otro och andliga förslappning, öfver
hufvud taget som hyste separatistiska tendenser. Med
nyböc-kerna voro flera missbelåtna. Det hände äfven, att präster vid
husförhör och nattvardsbarnens undervisning klandrade
katekesen, så att biskop Franzén vid 1839 och 1842 års prästmöten
såg sig föranlåten till en erinran därom, att det som borde
rättas kunde ske oförmärkt utan att det felaktiga påpekades.4
1 Äfven på prästerligt håll tog man emellertid anstöt däraf, att till följd
af kvrkotuktens förfall uppenbara och grofva syndare ägde fritt tillträde till
nattvarden.
2 F. M. Franzén, Herdabref i Hernösands stift 1832, ny uppl. Stockholm
833, s 16, 25.
3 K. J. Edvall, Några minnesord öfver hädangångne stiftsbröder, s. 37
(i H 77).
1 H 39, § i (s. 14), P 42, § 5-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
