Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Nils Jacobsson. Uppsaladocenten Arvid Gradins »deputationsresa» till patriarken i Konstantinopel 1739—1740 — ett led i Zinzendorfs missionsplaner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O
NILS JACOBSSON
kyrka», genmälte G. Detta ville han ej gå in på. De gingo
då igenom skrifvelsen från början till slut. Orden att
»församlingen antager allt, som hör till den gamla grekiska kyrkan»,
tolkade han så, att »församlingen antager det som hör till den
gamla apostoliska församlingen, alltså det gemensamt kristliga,
som ju äfven de mähriska bröderna antaga». G. svarade då,
att det kunde ingen tänka på, om han icke blefve underrättad
därom. Äfven andra uttryck sökte ärkebiskopen bortförklara
genom sofismer och sade, att det och det ordet skulle förstås
om missionärerna. Till sist rådde han G. att åter taga emot
skrifvelsen. Allt detta hade han gjort för G:s skull. Hvad
brydde han sig om obekanta hedningar! G. sade, att han gärna
skulle ha tagit emot den, om ej orden »förening och gemenskap»
stått där, något som helt stred mot. Junis instruktion (se Bil. I)
och skulle göra honom till »en skälm och förrädare» i
brödernas ögon. Efter långa öfverläggningar och många svårigheter
lofvade ärkebiskopen till sist att göra hvad han kunde, för att
skrifvelsen skulle omarbetas här och där, så att ordalydelsen och
meningen blefve en annan.
Nu såg det alltså ut, som om ej allt vore förloradt för G.
Men vid ett senare besök hos ärkebiskopen på eftermiddagen
samma dag kom han att helt och hållet mot sin vilja bli
orsaken till en fullständig brytning med honom. Ändamålet med
hans besök var att söka förmå ärkebiskopen att redan samma
dag, innan han hunne ändra mening, sända ett bud till
patriarken och storkansleren med anhållan om utskrifvande af en ny
rekommendation, i hvilken ordet »förening» skulle vara
borttaget. För att icke ärkebiskopen af ekonomiska skäl skulle göra
någon svårighet att sända budet, erbjöd sig G. att själf bekosta
detsamma. Och då ärkebiskopen gjorde undanflykter, lämnade
han honom genast en dukat i handen, hvilket han icke skulle
ha gjort. Ty denne blef då mycket uppbragt och gaf den så
att säga med våld tillbaka, utropande: »si mille essent, non
re-ciperem» (om det också vore tusen, skulle jag ej mottaga dem).
G. förstod då, att han trodde, att det varit G:s afsikt att muta
honom, och försökte öfvertyga honom, att det ej var mer än
rätt och billigt, att han betalade budbäraren. Han ville ej lyssna
härpå utan körde ut honom i salen utanför kabinettet, där han
fick stå en hel kvart, utan att ärkebiskopen sade ett enda ord
till honom. Och när han då till sist måste gå, böjde han knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
