Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emanuel Ltnderholm. Teologi och pietism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
136
e. linder holm
och högre eget värde och blef utgångspunkt för en tyst, ofta
omedveten omvärdering af dogmerna efter deras religiösa
verklighetsvärde. M. a. o. pietismen har försvagat ortodoxiens makt
och därmed negativt men icke positivt bidragit till
rationalismens framträdande, som äfven den förutan skulle ha kommit.
Det kan här — med hänsyn till Hengstenbergs anklagelse
för uppväckande af förakt för predikoämbetet — tilläggas, att
pietismen genom sitt kraf på personlig sanning i lifvet och
samstämmighet mellan lära och lif bidragit att störta den forna, af
personens karaktär oberoende, prästerliga ämbetsmyndigheten
och venerationen för ämbetet själft, huru illa det än uppbars.
Men äfven detta är ju intet att beklaga.
Och — för att återgå till pietismens bidrag till
rationalismens framträdande •— icke heller i dess frigörande af individen
och hans religiösa lif ligger något att beklaga, äfven om det
främjat rationalismen. Särdeles mycket kan den icke härmed
ha underlättat dennas framträdande. Framför allt måste man
hafva klart det faktum, att rationalismen har ett helt annat
ursprung, nämligen i upplysningsfilosofien och i allmänhet i hela
den nya fria vetenskapen. Bakom denna ligger ytterst som det
starkast verkande den nya världsbilden och den likaledes på en
ny naturkunskap grundade världsförklaringen. Den gamla
pietismen står liksom ortodoxien på den gamla världsförklaringens
och världsbildens grund, de äro båda en företeelse inom den gamla
världskulturens gränser, ehuru pietismens religiositet till sin art,
för så vidt den representerar individens och subjektets börjande
frigörelse vis à vis samfundet och symbolerna, hörer med till
den moderna tidens andliga krafter.
Hvarken pietismen eller ortodoxien kan anklagas för att de
icke mäktade det omöjliga: att hålla människorna kvar inom
den gamla kulturens och den gamla massiva trons murar med
allt hvad därmed följde. Det var något, som öfvergick bådas
krafter och — det bör tilläggas — bådas historiska uppgift.
Det nya kom och måste komma. Det skulle ha kommit också
ali pietism förutan, liksom det faktiskt kom och slog igenom,
äfven där ingen pietism utan en orubbad ortodoxi fanns.
När det nya kom, skulle det och måste det för den gamla
religiositeten medföra en mångfald dittills ohörda problem och
svårigheter. Där män icke kunde helt enkelt blunda för dessa,
måste en syntes mellan kristendomen och de nya idéerna för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
