Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 2
g. westling
marken att sofva, hvilande hufvudet på den fällda bocken. När
han omsider vaknade, reste sig och tog sin bössa, tyckte han sig
vara i ett vackert hus med bocken liggande vid sina fötter. Medan
han stod och såg på denne, reste sig upp ur en vrå »en gammal och
stygger och såg surt och illa ut; voro ock med honom några flera,
som hade stora brinnande ögon, hängande öron och stora läppar,
för hvilka Per blef mycket förfärad». Den gamle stygge tilltalade
honom strängt för att han skjutit på dennes djur och hotade med att
sänka både Per och den skjutna bocken i en kittel. Förskräckt
sökte denne undskylla sig, bedyrande, att han ej visste, att djuret
var den gamles egendom. Denne svarade då, att det skulle han nog
få förnimma, innan han sluppe dädan. Då framsteg till Per, såsom
honom tycktes, »en dejelig och grann piga, uti klädedräkt icke som
en hofjungfru utan en borgare- eller prästedotter», och tilltalade
honom, där han satt. Hon lofvade att rädda honom ur faran och
tillförsäkra honom oaflåtlig jaktlycka, ja, att stämma fram både
fyrfotadjur och fåglar, så att han skulle kunna nedlägga så många
han ville och när han behagade, om han blott ville följa henne in i
skogen och skänka henne sin kärlek. Betagen af häpnad gick Per
in på ackordet men var så bestört och handfallen, att han ingenting
kunde äta, änskönt honom bjöds mat. Han hade ej heller behof af
hennes bjudning, ty han hade själf ost och bröd i skräppesäcken.
Omöjligt var det honom ock att »läsa och åkalla Gud». Detta allt
tilldrog sig mellan Magdalena och Jacobi dag, d. v. s. i slutet af juli.
Om aftonen ledsagade skogsrået honom ut ur skogen, och, när han
kom ut, var huset försvunnet, och han stod på en väg. Sedermera
hade skogsrået flerfaldiga gånger uppsökt honom i skogen, därvid
hon varit klädd i samma granna dräkt, med skor på fötterna och
handskar på händerna. Vid dessa möten med honom hade de fört
långa samtal med hvarandra, därvid hon bland annat styrkt honom
till att aldrig träda i äktenskap, något som han ock lofvat henne.
Det oaktadt hade han förlidet år gift sig.
När han vid rannsakningen tillspordes i kapitlet, om han gifvit
skogsrået något löfte om älskog, nekade han visserligen till en början
men kraftigare ansatt att noga hålla sig till sanningen medgaf han,
att han verkligen gifvit henne ett förhastadt löfte därom, men
hvilken tillförsäkran han dock aldrig infriat, ty han hade fruktat att
därigenom komma i hennes våld, och han hade haft i minne, huru
det gått en af hans bekanta vid namn Nils, den hon gjort halt.
Förtörnad öfver Pers motsträfvighet affordrade hon af Per hans vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
