Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 2
g. westling
gångskvinnornas stol. Därmed vore rehabilitationsakten slutförd
och de bägge makarna återinsatta i alla kyrkans friheter.
Mannen borde dock erlägga fyra daler kmt. till domkyrkan som böter
för den förargelse, som han och hans hustru vållat Guds
församling.1 Lika raskt handlade 1649 biskop Prytz, då en oregerlig
skomakare i Linköping tredskats att låta viga sig med sin fästekvinna,
med hvilken han lefvat tillsamman. När dessa bägge stodo
inkallade i domkapitlet och han ansattes af biskopen att låta viga
sig med kvinnan, svarade han frankt: ja, men då »strax på stunden ».
I första ögonblicket menade konsistorieledamöterna, att man väl
först borde låta lysa för paret, på det att mannen ej framdeles
skulle kunna påstå, att han blifvit nödgad till äktenskapet, men
de ändrade dock snart mening, »eftersom han så träget begärade
vigas på samma stunden sammaledes ock kvinnfolket på sin sida,
var ock befruktande, att han skulle åtra sig, där häruti något
dröjsmål skedde». För den skull efterskickades stadens kaplan, som
genast vigde dem tillsammans i domkyrkan. Dels för sin förseelses
skull, dels ock »för att honom blef efterlåtet vias, förrän sådant
blef förkunnadt från predikstolen», ålades honom en plikt af två
riksdaler.2 Domkapitlet ansåg sig således’äga myndighet att
åsidosätta allmän rättspraxis. •— Ett målande exempel på huru
domkapitlet sökte betrygga ordhålligheten i gifvet äktenskapslöfte
lämnar ett fall 1642 från Ingatorps socken. En trolofvad flicka
hade intagits af motvilja mot den man, som hon förut gifvit sitt
jaord. De uppkomna misshälligheterna hade visserligen blifvit
bilagda för en tid, och hennes fader hade till och med lofvat att inom
viss bestämd tid ställa till bröllop och stortaligt satt fyra par oxar
i pant för uppfyllelsen af detta löfte. Dottern ångrade dock snart,
att hon gifvit efter, och vägrade nu envist att äkta mannen,
änskönt hon för en natt placerades i tornet för att där i enrum
öfver-väga, hvilket slutsvar hon skulle gifva. Då detta blef ett
otvetydigt »nej», ålades fadern att utbetala sitt betydliga vite, som dock
af barmhertighet nedsattes till blott ett par oxar, emedan vänner
till honom intygade, att han ej ägde nog förmögenhet att fullt
infria sin åtagna förbindelse. Dottern ålades att återgälda de
skänker, som hon mottagit, och att göra detta i tvefaldt mått,
medan den försmådde mannen oafkortadt skulle få behålla alla
gåfvor, som han bekommit under trolofningstiden. Kvinnan och
1 Kons. prot. 4 och 6 mars 1634.
- Kons. prot. 25 april 1649.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
