Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om linköpings stift under förra .hälften af 1600-tai.et 24i
propter mysterium illud copulae carnalis».1 Mannen måste afstå
från det tilltänkta giftermålet.
Trots respekten för den helgd och auktorisation, som en
trolofning vunnit genom att ha blifvit afslutad under förmedling af
församlingens pastor, förekommo då och då inför konsistorium
mål, i hvilka den ena af kontrahenterna tillvitades för att söka
rygga sitt äktenskapslöfte, eller där de trolofvade icke ville besegla
sin förening med vigsel men icke desto mindre lefva ett
äktenskapligt samlif. I dylika fall sökte väl konsistorium i det längsta med
goda ord beveka den trolöse att uppfylla gifvet löfte, och att
förmå de trolofvade såväl som dem, hvilka lefde i lösa förbindelser,
att låta kyrkan genom vigsel gifva sedligt berättigande åt deras
sammanlefnad. När goda ord ej buro frukt, anlitade kapitlet i
vissa fall yttre tvång, isynnerhet om det bevisades, att mannen
under trolofningstiden häfdat sin trolofvade. Ett rätt vanligt medel
att förmå en trolös part att uppfylla gifvet äktenskapslöfte var
stänga in honom »i tornet» för att där i ro kunna öfverväga sina
förpliktelser och låta samvetets röst ostörd göra sig hörd.
Understundom medförde isoleringen åsyftad verkan. Så var fallet,
när biskop Botvidi och hans consistoriales 1634 lät i tornet insätta
ett motspänstigt par från Skärkinds socken, på det att de måtte
inse, »att det var allvar» med tillsägelsen. Inspärrningen ägde
rum den 4 mars, och, när han den 6 i samma månad lät släppa ut
dem ur tornet, där »de så härtigen varit härbergerade», fann han
dem »kärliga» och redobogna att låta viga sig. På det att de ej
måtte hinna ångra sig och taga tillbaka sina löften, lät biskopen
genast viga dem tillhopa. Huruledes dessa, som länge föraktat
kyrkans vigsel, skulle efter hemkomsten åter upptagas i
församlingens gemenskap, blef ock af biskopen angifvet. Efter det
väntade barnets födelse finge den nyblifna hustrun kyrkotagas som
en ärlig dannekvinna, men iakttagas skulle, att, när hon med sin
»följa» trädde in genom kyrkodörren, skulle pastorn från altaret
tillkännagifva »deras synd och förargelse och sådant hos
församlingen afbedja, efter de botfärdige äro funne». Sedan pastor
jämväl varnat församlingen för att följa deras dåliga exempel, borde
han tillsäga de nyblifna makarna »vänskap och välsignelse».
Under tiden skulle mannen ha stigit ur sin stol i kyrkan och gått ned
till hustrun. Så snart pastorn hunnit afbedja deras felsteg, finge
dock mannen återvända till sin bänk och hustrun stiga fram i kyrko-
1 Kons. prot. 19 april 1643.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
