Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om Linköpings stift under förra hälften af 1600-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 2
g. westling
dagar, och detta änskönt kyrkan med större eftertryck betonade
församlingens solidaritet och dess medlemmars känsla af
samhörighet starkare underhölls genom församlingarnas större
afsöndring från hvarandra. Folket var mera bundet än nu vid sin
födelsesocken, öfverflyttningar till andra kommo långt, mindre
i fråga. Det kände sig därför mera fastvuxet vid den kropp eller
församling, med hvilken det genom födelsen blifvit införlifvadt.
Prästerna kunde därför i sin sträfvan att främja frid och vänskap
i sin tuktan och vid sina förmaningar vädja till känslan af
gemensamt ansvar. Kyrkoordningen angifver ock syftet med uppenbar
skrift vara den att tjäna som en »timelig kyrkionepst eller boot,
genom hvilka han (den straffade) sig förlijkar medh församlingene ».
Men tröts nämnda föreningsband kunde prästerskapet icke
förebygga tvister och missförhållanden, isynnerhet som befolkningens
sammanboende i byar med oskiftade ägor ökade antalet af
ömtåliga friktionspunkter. Många tillfällen att såra hvarandra
erbjödos. Ett sätt, som den tiden kunde komma i fråga, att skada en
ovän, och hvilket äfven kom till användning, var att genom
listiga ränker drilla det därhän, att denne blef utskrifven till knekt.
Sådana stämplingar betraktades som yttringar af en gemen
elakhet, ty därmed att personen stacks in i soldatesken, inkastades
han i det tygellösa lif, som under åtminstone trettioåriga krigets
senaste skede rådde inom knekthoparna, hvarförutom utsikterna
för anhöriga och vänner att få återse den utskrifne blefvo ringa,
åtminstone att finna honom i det skick, hvari han lämnade
fädernebygden. Man finner exempel på att hänsynslösa husbönder
användt den praktiken för att bli af med svårhandterliga drängar,
och förut är nämdt, att t. o. m. en pastor anklagades för att söka
göra sig kvitt besvärliga sockenbor med användande af samma
utväg. Från år 1639 omförmäles ett fall, då en äkta man åtalade
sin hustru för att ha gjort honom »högsta orätt», i det hon genom
intriger drifvit det därhän, att han blef uttagen till knekt. Hon
hade för att nå detta mål ej skytt att uppoffra 110 daler smt; en
den tiden ganska betydlig summa.
Församlingarnas pastorer synas ha stått i intimare kontakt
med sina sockenbor än som vanligen blifvit förhållandet i en senare
tid. De verkade både som tuktomästare och förlikningsmän vid
deras tvister. Äfven biskopen fungerade i denna egenskap under
sina visitationsresor i församlingarna, och äfven i konsistorium
1 Kons. prot. 1 maj 1639.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
