Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Gustaf Brandt. Carl Olof Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
33 6
gustaf brandt
ståndaktigt bekänna den sanna läran och besegla clen med sitt blod
och, om församlingens tillstånd det så fordrar och Gud så vill, göra
tecken och underverk i Jesu namn, men kan ändå icke dess mindre
fara till helfvetet och har icke Guds barns rätta kännetecken, ty
det är den rättfärdiggörande tron allena. ■—■ Här fick den glädtiga
studeranden ett stygn i sitt hjerta .... Detta satt som en hvass
och stark krok fästadt i ynglingens hjerta . . . han fann omsider
allt för tydligt . . att han var sjelf ett förtappeisens barn,
främmande för det lif, som af Gud är. Han hade nemligen (i ali
välmening men blindhet) beslutat, att i sina dagar blifva en from
man, en trofast Jesu bekännare — han visste icke, att dertill
fordrades mer än blott besluta det, visste icke, att dertill fordras en ny
födelse. Nu såg han det. Han blef sedan under sin bättring
mycket olycklig för sina synder, som samma tid uppvaknade, men
omsider genom Kristi kärlek frigjord och mycket lycklig, glad
och salig. Han lefver ännu som vi hoppas i nåden, i Andens skola
aldrig utlärd».
I denna omvändelse, som inträffade medan fadern hade
mis-siv i Säfvar socken i Västerbotten 18301, återfinnas typiska
likheter med pietistiska eller metodistiska omvändelseförlopp i
allmänhet. Själf ser Rosenius i den något för ett verkligt andligt lif
normalt, hvilket framgår af hans senare uttalanden om
omvändelsens art och betingelser. Han hänvisar ofta i sina bref till den,
liksom han ofta pekar på sina egna lifserfarenheter, och den bildar
på sätt och vis ett paradigm i hans väckelsepredikan.
Ser man nu närmare på denna omvändelse, lägger man märke
till flera omständigheter. Först, att 15-åringen kunde tillmäta
sig förmågan att anställa så pass djupa betraktelser och genomgå
en så djupgående kris. För Rosenius liksom för pietismen öfver
hufvud taget står den andliga mognaden icke i rimligt samband
med den lekamliga. — Vidare lägger man märke till, att det var en
tillfällighet, som så att säga bragte honom i detta andliga nödläge,
— också det ett genuint pietistiskt drag. Men det var icke ett
konkret syndamedvetande, som slog honom, utan det var en
underbar, hastig blixtbelysning af hans allmänna falska trosgrund,
som dref honom i den djupa nöden. För honom rådde icke det
tvifvelsjuka spörsmålet: huru finna en nådig Gud?2 Gud var nog
nådig, därpå tviflade Rosenius väl icke. Det som hindrade honom
1 L., sid. 4.
2 Jfr Luthers utveckling. Hj. Holmquist: Luther, Loyola, Calvin. Ld. 1912.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
