Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Nathan Söderblom. Ärkebiskop Stefans invigning i katedralen i Sens år 1164
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ärkebiskop stefans invigning i katedralen i sf.ns ar i 164 409
patern Jean Morin särskiljer i sin Commentarius
historico-dog-maticus de sacris Ecclesiae ordinationibus, Paris 1655, tre
varierande plägseder. Clemens Romanus, de flesta grekiska och andra
ritual motivera utförligt, att boken skall vara öppen. Äldre latinska
källor bestämma ingenting, dock förekommer i ett par uttiycklig
bestämmelse, att den bör vara igenslagen. Pontificale
romanum på Morin’s tid föreskref öppen bok. Ett par Pontificale
från noo-talets slut medge det ena såväl som det andra, men
bestämma, att, om evangeliet är uppslaget, själfva texten eller insidan
skall beröra electus’ hufvud. Det fanns också olika bestämmelser
rörande evangeliibokens placering, om den skulle läggas på hufvudet
och halsen eller på ryggen. De flesta latinska ritual läto
ärkebiskopen öppna den heliga boken och lägga den på hufvudet, hvarefter
andra biskopar höllo i den (Martene I, VIII, 10, 15). Det finns
godt om berättelser, som intyga, att man stundom brukade
evangelii-texten som en spådom om den invigde. Efter vigningsbönen
öppnades åter boken på måfå, eller man såg efter, hvad som stod öfverst
på den under vigningen händelsevis uppslagna sidan (anförda
ställe 17).
Ännu äldre är händernas påläggande, medan bönen läses.
Redan Nya Testamentet känner denna ceremoni, Apg. 6: 6, 13: 3;
i Tim. 4: 14; 2 Tim. 1:6. De närvarande biskoparne lade handen
på ordinandens hufvud, under det att vigningsförrättaren läste
Deus honorum omnium.
Af biskopens insignier nämner vårt ritual tvenne i en tillsats,
som uppenbarligen tillhör Sens: nämligen »herdestafven» vir ga
pastoralis, och ringen. De brukades i Spanien och annorstädes i
sjunde seklet och spriddes öfverallt. Men i Rom upptogs
biskops-stafven ej.
Hvad dräkten i öfrigt angår, bar Stefan tvifvelsutan klerkerna s
vanliga mässkläder, som ännu på påfven Celestini tid icke skilde
sig från de högre civila tjänstemännens och öfverhufvud mer
framstående personers dräkt i Rom, men som senare, dels genom
bibehållande af det, som modet längesedan frångått, dels genom att de
särskilda plaggen förändrades till oigenkännlighet, blef ett
kännetecken på kyrkans män särdeles vid utöfningen af kultiska värf.
De viktigaste plaggen voro tunikan eller alban och ofvanpå
densamma, tilläfventyrs med dalmatikan däremellan (fortsatt i vår
mässkjorta), det större, dyrbarare och mörkare öfverplagget paenula,
äfven kallad casula, hvaraf vår mässhake uppstått. Ofvanpå denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
