Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - H. D. Hallbäck. J. O. Hoof och hoofianismen. En kyrkohistorisk studie. (Forts. och afslutning från årg. XV.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1 54 h. d. hallbäck
Pater Noster, Fader Vår!
Blandas ej, om du förstår».1
Han förstod! Prosan är i allmänhet betydligt bättre,
isynnerhet den som kommer från Peder Topp. Den yttersta domen skildras
med stor dramatisk kraft: »Så begynna alla döda att resa på sig
och titta upp, så tätt som gräset om vårtiden.–Och det blir så
oräkneligt många, att de icke få rum på hela jorden, utan måste stå
packade människa vid människa–Och just som de så
församlade äro så blixtrar himmelen ett stort blixtrande och portarna
öppnas på vid gafvel, så att hela det församlade människosläktet
kan se därin, huru dess härlighet glänser och dess sken strålar ned
i allas ögon.»–2 o. s. v. Understundom blir skildringen
emellertid både mörk’och obiblisk, t. ex. i kapitlet, som handlar om »Guds
barns glädje förökes genom erinran af de fördömdes plågor». »De
gå ock», heter det, »vid vissa tillfällen ut till att se (på ett
obegri-peligt långt afstånd) röken af de fördömdas plågor, hvilken
uppstiger från evighet till evighet» o. s. v. Då de sett dess
förskräcklighet, heter det: »Och de saliga, som utgångne äro liksom springa
in i himmelen igen med glädje och fröjderop öfver den stora
lycksaligheten att de frälste äro till den himmelska glädjen och befriade
ifrån helvetets plågor och kval».3 Nekas kan icke, att denne
korpral har en stor berättareförmåga, liflighet i framställningen och
starka färger öfver skildringen. Man ser så väl framför sig alla de
uppträdande. Men å andra sidan måste det kristna medvetandet
stötas af den frihet fantasien fått vid skildrandet af ett ämne som
detta.
Schartauanerna, hvilka voro så nogräknade i fråga om valet
af litteratur, kunde gifvetvis icke gilla hoofianernas
skriftställareverksamhet redan från innehållets sida. Men i deras tanke torde
hoofianernas andliga traktatsfabrikation redan i och för sig varit
ett ingripande på ett område, hvartill de ej voro kallade. Härtill
kom, att hoofianerna bedrefvo ett hänsynslöst proselytmakeri
bland schartauanernas enskilda anhängare, hvilket förbittrade
dessa. Enligt schartauanernas uppfattning är allt dylikt af ondo
och själfva hafva de aldrig bedrifvit sådant. De anse det för en
1 I Andel, sånger 1842, s. 22. Om denna benägenhet påminner ett
yttrande af Johannes på Dammen: »De 70 uttolkarne, som skrifvit de
symboliska böckerna, voro de ock liksom Bibelns författare drifna af Guds Ande».
2 Peder Topp. Domsbàsunen, s. 23.
3 D:o, s. 85 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
