Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
wallins läroår som psalmdiktare
2 2 1
Men något bidrag till det pågående psalmboksarbetet har han
veterligen ej lämnat. Kanske beror det till en del på, att han ej blef
påstött af vederbörande. Redan vid slutet af 1780-talet hade han
väl genom sitt oregelbundna lif gjort sig alltför omöjlig för att
engageras i ett så allvarligt värf. Hans kätterier i Spastara och
Yttersta Domen, hans lasciva smådikter och hans elakheter mot
prästerna voro väl ej heller precis rekommenderande i Troils och
Uppsalakonsistoriets ögon. Dock hade väl allt detta kunnat
förlåtas, om han socialt hållit sig uppe och ej betraktats som en
half-tokig svärmare. Ingen af de gustavianska skalderna har dock
kommit den wallinska tidens hymner närmare än han. Den
förnämsta orsaken härtill är den förut berörda lefvande förtrogenhet
han äger med Bibelns religiösa lif och med kristendomens centrala
stämningar.
För honom i ali hans ynkedom är den kristna religionen
alltigenom lefvande känsla och stämning: fasa och å.ngest, vällust och
salighet, aldrig blott ett tillresoneradt system. Barndomens
intryck af herrnhutismens tårglittrande lyckorus ha följt honom
genom lifvet. En kristen kännes ej igen därpå, att han är bättre
än andra, men därpå, att han är lyckligare än andra, sade ju
Zin-zendorf. Orden skulle passa förträffligt i Lidners mun.
Försoningsmysteriet har han n j utit som det skönaste af alla tragiska
skådespel. Redan som femtonårig har han i skolan hållit tal på vers
om det underbara i Kristi återlösning. Han kände verkligen, hvad
han skref, och mer därtill, medan hans samtida, särskildt när det
gällde religionen, sökte skrifva så, som de menade man borde känna
i dylika ting. Deras gudom är en förnuftig Frambringare, själf
frambringad af den förnuftiga eftertanken (Blom parafraserar t. ex. i
sin ofvan nämnda prisdikt helt enkelt Voltaires förståndssats:
Si Dieu n’existait pas, il faudrait 1’inventer), Lidners gudom är
ännu den gamle Jahve, en våldsam animistisk naturgud till sitt
ursprung med maktfull vilja som sitt väsen.1 Så som han skildras
i Deborasången och Psaltarens 18:e psalm, skildras han ock i
Spastaras död.2 Han är irrationell men lefvande, verklig: Jag är! (2
Mos. 3: 14). På ett liknande sätt är det med Kristus. Leopolds
1 Söderblom, Gudstrons uppkomst, sid. 351 ff. och flerst., särskildt 361 f.
■ Betecknande nog utbrister ju Lidner vid slutet af Spastaras död:
Hvad bröt ett menlöst barn — hvad gjorde dig Spastara?
De krossas, Abraham! och detta är din Gud?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
