Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. LIEDGREN"
»Hjelte», som »trädde fram och blödde och förlät» (Religionen),
är en konstruktion från i går, en idealgestalt, som när som helst
kan öfvergå i en allegorisk figur: Förlåtelsen, Barmhärtigheten
eller dylikt. Men Lidners Messias är den mer än halftannat
årtusende predikade, »Lammet, hvilket dödadt är ifrå världenes
begynnelse» (Uppb. 13: 8, gamla öfvers.), den starkaste, reellaste
andemakt, som världshistorien känner, när de sina alla dagar
intill världens ände:
Följ mig till korsets fot — Vid skenet månen sprider
Ackl läs i hvarje sår: det är för dig jag lider.
Otvifvelaktigt ligger här en af orsakerna till den stora
kontrasten i värme och känslokraft mellan Lidners religiösa poesi och
hans samtidas. Och vi skola i det följande finna, huru den nya
biblisk-kristliga psalmstilen hos Hedborn, liksom äfven hos
Franzén, erbjuder motsvarigheter till Lidners religiösa patos ifråga om
ingifvelse och känsloton. Äfven hos dem är det nya i en viss icke
obetydlig mån egentligen en återgång till traditionen i ali dess
irrationella väldighet.
Hos en af Lidners själsfränder, den af Leopold litterärt
afrättade Pehr Ulrik Enbom (1759—1810), möta vissa drag af
religiös stämningspoesi, som liksom Lidners egen diktning beteckna
en andlig temperaturförändring och förebåda nyromantiken.
Jag tillåter mig därför att ägna honom något större utrymme i
denna framställning, än hans litterära betydelse i och för sig skulle
berättiga till, så mycket mer som hans produktion är ytterst litet
känd.
Redan i sina prosapoem Kärleks- och Religions-Sånger (1794)
röjer han sin rent subjektiva böjelse för att njuta den bibliska
poesien som den högsta uppenbarelse af dikterisk skönhet. När han
skildrar Forn-Verlden delvis i Gessners stil, nämner han med
vördnad Davids borg:
»ofta lyssnar min inbillning til Hans Högljufva Psaltar-spel och
Hans heliga Sånger. Ofta umgås hon ock med den höga
Visans skald... Hon sväfvar helst omkring Honom i
Jerusalems Tempel, då Han i stoftet knäböjd säger til Verldens
Be-herrskare: alle förenade himlar kunna ej omfamna Dig. .
Han klagar i stycket Til Å - - öfver, att denne Harmoniens
mästare (Åhlström?), som i ett af hufvudstadens tempel
spelat-orgeln, ofta låter höra så lättsinnigt glada, så vekligt ömma toner:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
